Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

Jugoslavien.
Från Nationalencyklopedin 050508
Jugoslavien, statsbildning på Balkanhalvön 1918–91, bestående av
Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien–Hercegovina, Montenegro och
Makedonien. För nuvarande förhållanden (2003), se Bosnien och
Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Serbien och Montenegro och
Slovenien. För det sydslaviska områdets utveckling under romerskt
herravälde, se Dalmatia, Illyricum och Sirmium.
Jugoslavien. Bakgrund
Sydslaviska stammar invandrade fr.o.m. 500-talet och undanträngde
därvid illyrer (albaner), thraker och greker från delar av deras
bosättningsområde. Slaverna kristnades fr.o.m. 800-talet, bl.a. genom
Kyrillos och Methodios mission. Efter den kristna kyrkans slutliga
delning 1054 kom området väster om floden Drina i huvudsak att
tillhöra katolska kyrkan och området öster om floden den ortodoxa.
Som liturgiskt språk användes i den östra delen fornkyrkoslaviska,
skrivet med det kyrilliska alfabetet. Det förblev det enda skriftspråket
fram till 1800-talet. I väst ersattes det som liturgiskt språk av latinet,
medan talspråket utgjordes av slaviska dialekter. Med det latinska
alfabetet nedskrevs slovenskan och kroatiskan från 1000- resp. 1100talet.
I strid med det katolska Ungern och det ortodoxa Bysantinska riket
etablerades successivt slaviska medeltidsstater. Det bulgariska riket
omfattade i början av 900-talet även nuv. Serbien och Makedonien.
Vid samma tid etablerade Tomislav mellan Drava och kusten ett
kroatiskt rike, som var i personalunion med Ungern från 1100-talets
början fram till 1918. Det kom därmed (från 1526) att ingå i den
habsburgska maktsfären, liksom nuv. Slovenien. Delar av Dalmatien
hölls dock av Venedig från 1200-talets början till 1797.
Ett storserbiskt rike, grundlagt av Stefan Nemanja vid 1100-talets
slut, nådde under kejsar Stefan Dusan vid 1300-talets mitt från
Korintiska viken i söder till nuv. Belgrad i norr. Turkarna erövrade,
efter segern på Kosovo polje (Trastfältet) 1389, nästan hela
Balkanhalvön, och gränsen mot det habsburgska imperiet kom på
1600-talet att gå från Balatonsjön till Biha ( i n.v. Bosnien. Från 1739
och ca 150 år framåt motsvarade gränsen mellan de habsburgska och
osmanska imperierna i stort nuv. Bosniens nord- och västgräns. Den
blev därmed den västliga gränsen för islams utbredning på
Balkanhalvön. Stora delar av den serbiska befolkning som flytt
turkarna bosatte sig i det habsburgska Vojvodina och längs den s.k.
militärgränsen i Kroatien. I Kosovo kunde de islamiserade albanerna
återvandra till de områden de lämnat efter den slaviska invandringen.
Montenegro, som aldrig varit helt i turkarnas händer, och Serbien
erkändes 1878 som självständiga stater på Berlinkongressen, medan
Bosnien kom att förvaltas av Österrike. I samband med Balkankrigen
(1912–13) utvidgades Montenegro, och Serbiens yta fördubblades på
bekostnad av Osmanska riket.
2005-05-08 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=217805
Jugoslavien. Kungariket J:s bildande
Under 1800-talet verkade illyriska rörelsen för en sydslavisk stat. I
början av 1900-talet arbetade serber och kroater i Österrike–Ungern
för att ombilda dubbelmonarkin till en trestatsfederation med en
slavisk stat vid sidan av Österrike och Ungern (trialist-lösningen).
Under första världskriget bildades en jugoslavisk (av den slaviska
sammansättningsformen jugo- 'syd') kommitté med representanter för
de sydslaver som bodde inom dubbelmonarkin. Tillsammans med den
serbiska exilregeringen antog den 1917 den s.k. Korfu-deklarationen,
som förutsåg en förenad sydslavisk stat i form av en konstitutionell
monarki under det serbiska kungahuset. I samband med Österrike–
Ungerns sammanbrott 1918 bildades ett nationellt råd av slovener,