Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Stalingrad, d.v.s. Volgograd och skjuta ihjäl oskyldiga civila. Hundar en
poäng, vuxna människor två poäng, mer för barn och tio poäng för par som
höll varandra i handen. Den tråkiga detaljen var att ARA hade, på andras
bekostnad givetvis, hyrt ett femtiotal ROV:ar i centrala Volgograd, försett
dem med gamla men väl fungerande kpistar och kopplat dem till "Stalingrad
- the Massacre". Det fanns således inget spel, det fanns bara massa ROV:ar i
verkligheten. Ett hundratal hann prova på spelet, de dryga två timmar spelet
var öppet, innan polisen insåg sambandet och stängde basen. Resultatet blev
13 dödade och över 40 skadade. Det var fruktansvärda scener. Unga killar
gick omkring i små gäng och sköt småbarn i huvudet så att hjärnan sprutade
och ropade glatt "Wow såg du effekten", medan mamman till barnet
förtvivlat skrek innan hon också bättrade på någons poängskörd. Fy fan vad
sjukt! De flesta av spelarna fick allvarliga problem när de allt blev klart.
Ingen accepterade deras förklaring att "vi trodde ju det var på skoj". De fick
bära hela skulden. Medlemmar sprejade under tiden kyrkan med "Återförena
Nordatlantis" med stora röda bokstäver. Det var så vi fattade att det var ett
dåd av ARA."
Johan lyssnade förskräckt. Han kom ihåg alla dessa historier. ARA hade varit
hans idoler i början. Tills de började döda människor. Sedan hade han liksom
många andra skämts för att han tyckte de var coola i början. I slutet blev de
riktiga svin. Fortfarande fanns det folk som tyckte de var fräcka.
"Och Lotus skulle vara med?"
"Det råder det inget tvivel om. Han har själv inte förnekat det vid förhör."
"Jag tror det inte", sade Johan. "Lotus är definitivt ingen mördare."
"Inte! Vad vet du egentligen definitivt om Lotus? Inte ett dugg! Det ynka lilla
du visste var fel!"
Johan tittade ner i marken. Kommissarie Koch lät honom sitta och tänka i en
halv minut innan han fortsatte.
"Okej, Johan. Nu när du har fått reda på vad Lotus är för kille, vet du något
om honom? Något som du inte har sagt hittills? Något som du kanske bara
förbisåg, en detalj som du tror inte är viktig, men som kan vara av stor
betydelse för oss? Något, Johan, måste finnas att berätta!"
Johan fortsatte att titta ner i marken och tänkte för sig sjäv: "Lotus en
terrorist? En massmördare? Det kunde bara inte vara så!" Men han hade lärt
känna honom med fel ansikte och fel ålder. "Lotus med i ARA?
Kunskapsmässigt javisst, men inte var han ett sånt svin? Eller? Lotus hade
gjort intrång i EcoSea, kanske för att orsaka den största katastrofen någonsin.
Men varför hade han då visat mig och Jörn alltsammans? Kanske var Jörn
med på allt och de försökte locka med honom till något?"
"Nå Johan. Berätta nu!", sade kommissarien, "du får inte låta din lojalitet till
Lotus få dig att hålla inne med information som kan hindra en katastrof och
-104-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
rädda många människoliv."
Skulle han berätta om EcoSea, att Lotus hade sagt att han skulle höra av sig,
att Lotus såg annorlunda ut, att han flydde för att han var påkommen..."
"Johan jag ser att du tvekar. Ut med det nu!" Galtansiktets leende blev större
och alltmer konstlat vänligt.
Nya knackningar hördes från dörren, men denna gången var det metalliska
ljud, som kom av att vaktmästaren höll på att öppna dörren genom att slå upp
gångjärnen.
"Jag har inget mer att säga. Jag vet inte."
"Jag hoppas för din skull att du talar sanning. Utanför dörren står Jörn Ökös
och väntar. Han skall förhöras och sedan skall era historier jämföras.
Stämmer de inte ligger ni jävligt illa till. Är det inget du vill säga?"
Johan skakade på huvudet.
"Okej, du kan gå. Vi hör av oss när vi vill träffa dig nästa gång. Och du kan
vara säker på att det blir en nästa gång."
Johan reste sig och lämnade rummet. Precis när han stod vid dörren harklade
Koch sig.
"Jo Johan, ibland inom ARA kallas Lotus för Geten, du har ingen aning om
varför?"
Johan skakade på huvudet, utan att säga något. Kommissarie Koch viftade
med handen att han kunde fortsätta ut. Samtidigt så trillade dörren inåt och
landade med en smäll på golvet framför Johans fötter. En triumferande
assistent Gertner stod på andra sidan och var såg ut som om han trodde att
han hade räddat kommissarie Koch. Johan hoppade över dörren och lämnade
snabbt rummet eftersom han inte ville se hur kommissarien skulle reagera.
Utanför väntade mycket riktigt Jörn, som var genomblöt. Vattnet låg i
droppar på hans feta brylkrämshår. De sade inget till varandra, men Jörn
tittade förundrat på Johan och dörren som låg på marken och såg häpen ut.
"Idiot!", skrek kommissarien till sin assistent precis innan Johan lämnade
kommissariatet.
Medan Johan åkte S-bahn hem till Blankenburg stirrade han mot regnvattnet
som slog mot rutan och de rännilar som bildades. Han grubblade på vem
Lotus egentligen var. Var han en terrorist? Det kunde Johan bara inte tro,
men samtidigt kunde han inte lita på Lotus heller. Det fanns inget som var
definitivt säker med Lotus."Vem var han egentligen och vad ville han?"
När Johan kom hem var han blöt rakt igenom alla kläder och han svor över
att han inte hade köpt ett paraply ännu. Han upptäckte att hade han fått ett
email från Lotus, vilket löd "Kom till Santiago de Compostela anno 1387.
Träff i katedralen framför första biktstolen på högersida klockan 14 prick.
Klädsel: munkkropp. #%&5#22..."
Meddelandet avslutades med flera rader med procenttecken och siffror i en
-105