Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Vem är det?", frågade Johan med VR-glasögonen uppfällda igen.
"Kommissarie Koch och assistent Gertner. Jag vill att du öppnar genast
Johan!"
"Ja, genast!"
"Jag skall bara klä på mig. Vänta!", ljög Johan och fällde ner VR-glasögonen
igen. De andra hade nått dungen, medan Johan hade råkat svänga av och
sprang nu längs dungens kant.
"Vad fan sysslar du med Johan? Hoppa in i dungen!"
Johan kastade sig in i skogsbrynet vilket troligen räddade honom från ett
gäng kulor som svischade förbi ovanför honom under hoppet. Han kröp fort
bort till de andra som låg i skydd på marken utom synhåll för spanjorerna.
Kulspruteelden tystnade.
"Kommissarie Koch är vid min dörr. Vad skall jag göra?", sade Johan.
"Vad vill han?", frågade Lotus.
"Vet inte, men jag måste öppna."
"Jag tror han skall ta in dig för nya förhör", sade Lotus.
"Då får jag väl hänga med då?"
"Johan! Öppna genast dörren! Nu!", hörde Johan kommissarie Koch ropa
irriterat.
"Öppna genast", repeterade assistent Gertner.
"Du får absolut inte hänga med honom till förhör Johan. Du måste sticka! Vi
behövs alla för att hitta källan så fort som möjligt. Du måste sticka Johan",
sade Lotus med eftertryck.
"Nu kommer kommer tonårsligan", kommenterade Jörn.
"Hoppa ut genom fönstret och fly Johan", sade Lotus. Vi får hitta en ny
mötesplats."
Kulspruteelden började igen och kulor ven och träffade grenar och
trädstammar runt omkring dem så att flisor regnade över dem.
"Fönstret? Du är inte klok Lotus! Skall han riskera livet för att undvika
Koch?", utropade Tanja förskräckt.
"Det är ingen fara", sade Johan och blev glad över hennes uppriktiga oro för
honom, "jag bor på första våningen."
"Lyssna nu alla", sade Lotus, "Koch vill ta in oss alla på förhör igen, därför
måste ni samtliga fly direkt. Vi träffas utan för stationen vid Shillers krater."
"Var är det någonstans?"
"Det är en ROV-station på månens solsida."
"Okej", sade Johan. "När?"
"Om prick fem timmar, klockan 22.00."
"Okej, hej!", sade Johan och loggade ut direkt.
"Johan. Vi forcerar dörren om du vägrar öppna", ropade kommissarien
hotfullt.
-130-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Ja vi forcerar dörren", förtydligade assistent Gertner sin vana trogen.
"Håll tyst Gertner", skrek kommissarien.
Johan tog fram en väska, rev ner lite kläder, VR-utrustningen, tandborste och
tandkräm. Sedan gick fram och öppnade fönstret.
"Nu är jag påklädd. Jag öppnar nu", sade Johan och öppnade fönstret och
blev genast fysiskt varse om att regnet fortfarande inte hade slutat. Han
ställde sig på den regnhala fönsterkarmen och hoppade ner i det våta gräset
på baksidan, en dryg meter nedanför fönstret. Han snabbt sprang över gatan
och vidare bort från studenthemmet längs Blankenburger Pflasterweg. Luften
var syrerik och sval, mycket skönare att andas än rummets innestängda
gasblandning. Men regnet spöade ner i backen och vattnade honom så att han
fort blev blöt rakt in på skinnet, vilket fick honom att längta in under tak
igen. Precis när han kom fram till busshållplatsen vid gatans slut dök en buss
upp. Han steg in, satte sig ner och drog händerna genom det våta håret. Han
lovade sig själv att få tummen loss och gå och handla ett paraply någon gång.
Bussen for iväg ner mot Prenzlauer Berg.
"Ni stannar här", sade Lotus till de andra, "jag sticker efter elefanten. Ni
måste skjuta ihjäl alla utom en av ynglingarna. Sedan måste ni dö med
honom så att han tror att vi alla har dött annars kommer de envetna
tonåringarna fortsätta att försöka få revansch i evighet. På så sätt berättar han
för sina polare att vi är döda och jag kan komma undan för att hitta elefanten
igen. När ni är döda sticker ni snabbt hemifrån och håller er undan från
polisen. Vi syns på månen klockan tio."
Spanjorerna sprang över ängen medan de sköt oavbrutet med sina
automatkarbiner mot skogsbrynet där de låg i skydd. Lotus lämnade de
övriga och sprang djupare in i skogen. Jörn väntade tills Lotus hade
försvunnit ur synhåll innan han ropade ut sin anfallsorder.
"Skjut ihjäl dem så att det skvätter."
De avlossade sina vapen och tonåringarna föll som käglor till marken.
"Spara en. Spara en", skrek Jörn upprepade gånger.
De tittade ut över fältet och noterade att samtliga hade blivit träffade. En av
dem rörde dock på sig lite grann. Hans ben hade blivit sönderskjutna, men
han levde fortfarande iallafall ett tag till.
"Där är en som sprattlar", sade Melanie.
De gick fram till tonåringen som låg på marken med benen sönderskjutna.
När han fick syn på Melanie försökte han lyfta upp sin kpist, men Jörn
trampade ner den mot marken igen. Jörn satte sig på huk framför den skadade
och tog fram en handgranat ur sitt bälte.
"En för alla, alla för en", sade han och greppade om handgranaten, vilket
även Melanie ochTanja gjorde. Spanjoren iakttog förundrat skådespelet. Jörn
drog sprinten och släppte lossade grepphandtaget något så att granaten skulle
-131-