Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Nej jag klarade mig, men jag blödde ganska bra och jag fick glassplitter in i
nacken så det hade kunnat gå värre om de hade trängt längre in. Dessutom
skadade jag ena handen, men som tur är behövde jag bara gipsa
vänsterhanden och lyckligtvis inte högerhanden!"
"Men du är ju vänsterhänt?", sade Tanja förundrat.
"Jaså? Jo, men jag sade fel bara. Jag menade att man bara har gipsat min
högerhand alltså."
Tanja betraktade skeptiskt Melanie några sekunder innan hon skakade bort
tvivlet från tankarna.
"Vem har sagt att jag var död?", fortsatte Melanie.
"Han", sade Tanja surt och pekade på Gödel.
"Jag sade att jag trodde du var död, men du såg död ut när jag såg dig precis
efter olyckan."
"Idiot!", sade Tanja.
"Förlåt då", sade Gödel surt, "big deal."
"Var har du varit? Och hur har du hittat oss?"
"Jag är inloggad från sjukhuset. Jag antog att ni skulle fortsätta framåt, så jag
kollade igen på det öde shoppingcentret och fann vägen hit precis som ni
gjort tydligen. Jag loggade in bara någon minut före er."
"Åh Melanie, jag är så glad att se dig", sade Tanja och gav Melanie
ytterligare en kram så att hon nästan tappade fotogenlampan.
"Jag är glad att träffa dig också", sade Melanie och kramade tillbaka med den
hand som inte höll fotogenlampan..
"Jajaja, harklade sig herr Gödel, "världen håller på att störta samman. Kan vi
krama varandra senare kanske?"
"Vem är det där egentligen?", frågade Melanie.
"Herr Gödel. Han är journalist som vill hjälpa oss för sin egen vinnings
skull."
Herr Gödel sträckte fram sin hand och skakade den med Melanies.
"Okej, nu har vi varit nog artiga. Kan vi gå vidare nu kanske?", frågade
Gödel.
"Jaja herr Gödel, vi är på väg", sade Tanja.
Melanie höjde sin fotogenlampa så att en större del av rummet lös upp. De
var nere i ett slags förrum till lastrummet.
"Varelserna verkar vara där nere", sade Melanie och pekade med
fotogenlampan mot en stängd golvlucka mitt i rummet.
Tanj gick fram och begrundade golvluckan. Under träluckan skrek något till
en kort stund, men Tanja hann inte uppfatta om det var en varelses skri eller
om det var trät i båten som gnisslade. Herr Gödel böjde sig ner och tog tag i
luckan och upptäckte att den satt ganska hårt fast. Han ryckte till med hela
kroppen varpå luckan lossnade och herr Gödel trillade ner på ändan med den
-176-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
losslitna luckan i handen. Ljudnivån stegrades drastiskt när locket var borta
och tusentals gastar skrek för att visa att de inte välkomnade besökarna.
Andarna läckte upp ur hålet i golvet och fyllde förrummet med skrin.
En ROV, en röd Volkskörper City fjolårets modell gick ut genom
trappuppgången till höger och fortsatte med raska steg över gården, förbi en
mötande mamma med sin dotter och sedan ut genom valvet som ledde ut ur
bakgården. Johan följde ROV:en tills han såg att den anslöt sig till
lämmeltåget av förbipasserande gångtrafikanter ute på trottoaren. Han tittade
på Tanja som stod och tog sig för håret och tittade rakt ner i golvet.
"Vem går ner först?", sade Gödel högt för att överrösta ljudet av andarna.
"Varför inte du för en gångs skull", sade Tanja uppstudsigt.
"Visst flicka lilla, ingen fara, jag kan göra det."
Gödel reste sig upp och kastade bort luckan så att den landade med en duns i
hörnet. Gödel satte sina fötter på den rostiga järnstegens översta steg och
började gå neråt. Han stönade och frustade medan han sökte nästa pinnsteg
med foten. Han fann ett grepp med andra foten och gick ner ett steg. Det var
svårt att gå nerför järnstegen eftersom pinnstegen var så långt ifrån varandra,
särskilt om man hade Gödels känsla för precision. Han vispade runt med
foten i luften och försökte hitta nästa steg. Han hittade det och lutade sig mot
det, men foten halkade ur steget. Förgäves försökte han hålla sig med
händerna, men han kunde inte bära sina egen kroppstyngd. Han tappade
greppet och föll ner i hålet och försvann utanför fotogenlampans räckvidd.
Flickorn hörde hur han landade med ett plask. Melanie tittade förundrat ner i
hålet med fotogenlampan i handen och försökte urskilja spår av Gödel. Tanja
bet ihop läpparna och gick ner på knä på marken och sträckte ner ena foten
på första steget på järnstegen. Sedan satte hon dit andra foten på steget under.
Sakta gick hon steg för steg ner i mörkret medan hon hela tiden tittade upp
mot Melanies upplysta ansikte, som kändes tryggast att titta på, piratlooken
till trots. Andarna skrek och surrade runt henne och gång på gång
genomborrades hon av andarnas framstötar. Hon höll hårt om stegen och
koncentrerade sig på att inte trilla Även om det gick sakta nedåt så rörde hon
sig som en erfaren matros i jämförelse med Gödels misslyckades
nedstigningsförsök.
En ROV, en brunrostig gammal General Body, stannade mitt i folkströmmen
ute på trottoaren på andra sidan valvet. Den stod först helt stilla, innan den
började sakta röra på huvudet och öppna och sluta händerna. Det såg ut som
den höll på att bekanta sig med sin nya kropp. ROV:en stelnade till med
huvudet riktat in mot bakgården, som tydligen intresserade den mycket. Den
-177