Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Jag tror han sover", sade Lotus lätt besviken över Jörns bristande intresse.
Jörn svarade inte.
Kapitel 14
Herr Gödel låg i sängen och tittade upp i taket. Dörren öppnades med en
fläng och sköterskans glada röst ekade i rummet:
"Tjoho herr Gödel, här kommer din favoritsköterska med frukost. Vilken
service va? Vi hade kunnat få oss ett par hotellstjärnor här, tycker du inte
det?"
"Mmf..."
"Vad bra att ni håller med. Få se nu. Nybakat bröd, olika pålägg: korv, ost,
marmelad, kvark, dessutom ett glas nypressat juice och sist men inte minst
ert kaffe så som ni vill ha det. Hoppas jag iallafall? Dessa två brödskivor är
viktigt att ni äter upp eftersom de innehåller viktiga mediciner för att du
snabbt skall komma på fötter igen."
"Tack", rosslade herr Gödel fram.
"Förresten, jag höll på att glömma, idag får ni en morgontidning också. Jag
har fått veta att du var journalist på den här tidningen förut", sade
sjuksköterskan och drog fram en Berliner Morgenpost.
Herr Gödel blängde på tidningen och kände en nostalgivåg skölja upp
inombords och som höll på att läcka ut i form av tårar. Sin "Berliner
Morgenpost" med "Berliner Allgemeine" som undertitel, vilken bröt det
vågräta gröna strecket. Där hade han jobbat i många år för länge sedan. Han
kämpade för att hålla tillbaka tårarna, men det var svårt.
"Nå herr Gödel, vill ni ha den eller inte", sade sjuksköterskan och höll fram
den.
"Tack så mycket", sade Gödel lågmält och sträckte sig efter tidningen med
sin friska hand.
Sjuksköterskan log glatt, önskade god aptit och lämnade rummet.
Det hade gått lång tid sedan han överhuvudtaget hade rört vid en tidning.
Alla dessa år, allt detta för Doris och hon hade aldrig önskat honom detta
öde. Hur hade det kunnat gå så snett? Han hade jobbat för Berliner
Morgenpost i nästan femton år. Till slut hade han varit säker på att han skulle
stanna där livet ut. Men sedan hade allt hänt. Det var inte en utan snarare en
serie händelser som snabbt följde på varandra. Han hade förlorat kontrollen
över sitt liv och hade börjat glida utför. I över 20 år hade han varit
tillsammans med Doris. De hade känt varandra nästan hela livet. Båda kom
-86-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
från den lilla staden Greifswald i nordöstra Tyskland. De hade gått i
gymnasiet tillsammans i samma klass, men hade aldrig varit tillsammans
förrän på avslutningsdagen. Sex år senare gifte de sig och flyttade till Berlin,
närmare bestämt till Isländische strasse 3 II i Prenzlauer Berg. Lägenheten
var väldigt liten, i stort sett ett litet rum och ett kök stort som en garderob. De
hade haft sängen uppe i taket så att de kunde utnyttja utrymmet under den.
Det enda rummet var samtidigt vardagsrum, arbetsrum och sovrum. Där var
man alltid om man inte gick till köket eller på toaletten. Det var trångbott
men billigt och ett trevligt område. Han ville bli journalist och började jobba
på Berliner Morgenpost direkt. Hon ville jobba med TV och började studera
media på Freie Universität och fick sedan ett jobb på en lokal-TV-kanal. Så
levde i ytterligare 14 år med kriser och fina tider bland om vartannat som ett
vanligt parförhållande. Ända tills en dag för fem år sedan som förändrade
hans liv. Han skulle ge sig av till Warzawa för att göra ett resereportage. När
han var halvvägs till Frankfurt an der Oder hade han märkt att han hade
glömt sin dator. Han vände hem igen och var hemma en dryg timme efter sin
avresa. När han satte nyckeln i dörren hörde han han ljud inifrån lägenheten.
Han stelnade till och lyssnade. Insikten över vad det var för ljud fick
adrenaliten att rinna till. Han öppnade dörren sakta och tittade in i rummet.
Där satt hans hustru Doris i knät på hans arbetskollega Farisch. Båda var i
stort påklädda. Farisch hade bara öppnat sina byxor och Doris hade bara
dragit upp sin sommarklänning. De båda såg inte att de var iakttagna först.
Herr Gödel stod stel och tittade och kände hur vreden kokade inom honom
och blev värre för var gång Doris höjde och sänkte sitt underliv. Farisch var
den första som fick syn på Gödel. Doris fortsatte lite till innan hon märkte att
Farisch satt stel och tittade mot dörröppningen. Doris vände sig om och när
hon såg sin man fick hon panik.
"Vad gör du här? Vad fan gör du här?", sade hon skräckslaget. Hon ställde
sig snabbt upp varpå Farisch nakna styva kön blottades.
Herr Gödel var helt bestört. Han tänkte inte utan var bara vansinnigt
förbannad.
"Jävla hora!", skrek han åt sin hustru, "jag vill aldrig mer se dig!"
Han vände sig om, gick ut ur lägenheten och smällde igen dörren. Medan han
sprang nerför trapporna hörde han hur dörren öppnades och hur Doris ropade
efter honom att han skulle komma tillbaka. Men han ville inte tillbaka, han
ville bara härifrån. Han sprang ut till bilen och körde han iväg mot Warzawa.
Tårarna rann i rännilar längs hans kinder. Han kände det som han aldrig ville
tillbaka. "Hur kunde hon? Och hur kunde han, en arbetskollega på
Morgenpost? Hur länge hade förhållandet pågått veckor, månader, år?"
Herr Gödel kom aldrig till Warszawa den kvällen. Han stannade i Frankfurt
och gick in till en kneipe och tog sig några öl som raskt blev allt fler till
-87