Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Mitt namn är Gödel, inte Johan, men jag kan intyga att det gick fint med
dem båda. De ordnade en liten liveshow i källaren, men vi hann fly innan det
blev för hett."
"Herr Gödel lever du?", frågade Jörn förvånat, "ni dog ju i skeppet?"
"Jag dog inte, men jag blev massakrerade av en ROV när jag stod i en
telekiosk. Nu sitter jag i rullstol, men bara tills jag mår lite bättre. Sedan skall
jag upp på benen igen."
"Underbart att höra", sade Jörn och skakade herr Gödels metallhand medan
han höll andra handen kamratligt på herr Gödels metallaxel. Inte för att Jörn
kände herr Gödel, men var glad ändå att han inte hade dött i den gripande
scenen ombord på skeppet.
"Herr Gödel är dagens hjälte", sade Lotus i duett med sig själv med hans röst
simultant från sin ROV och sin mun. "Det höll på att misslyckas totalt men
då dök herr Gödel upp och fixade det hela."
Herr Gödel blev rörd över vad han hörde men hann inte säga något innan han
blev avbruten.
"INGEN RÖR SIG. DET ÄR POLISEN!"
Tio antiterroristutrustade poliser avbröt segerscenen och störtade in i
kontrollrummet och ställde sig skjutklara med siktena mot de närvarande.
"STÅ STILLA", skrek kommissarie Koch triumferande, "SPELET ÄR
ÖVER!"
"FRYS!", skrek assistent Gertner och fick en ilsk blick från kommissarien.
Lotus tog sig för pannan och professorn gav ifrån sig en ljudlig suck.
Kapitel 42
Lotus tog fram en tårta med tjugotvå tända tårtljus och satte den bordet.
"Kan du baka tårta?", frågade Tanja.
"Ååh!", sade unisont Jörn och Johan och spelade imponerade.
"Tyvärr är det bara en låtsastårta som jag har knåpat ihop. Jag kan ändå inte
baka på riktigt."
Sällskapet skrattade. De hade samlats i Wien och året var 1913. De satt runt
ett stort bord på Café Landtmann, Sigmund Freuds stamkafé vid den här
tidpunkten. Freud satt mycket riktigt ett par bord längre bort och språkade
med sina, får man förmoda, intellektuella vänner. Anledningen att de hade
valt att träffas just här var för att Melanie och Axel skulle kunna vara med.
Båda var inlagda på sjukhus och var fortfarande inte helt krya, även om ingen
hade några allvarligare men. Framförallt Melanie var inte alls död som herr
-198-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Gödel och hade trott. Hon hade blivit intagen på sjukhus och terroriserad
med ideliga besök av kommissarie Koch, men annars hade hon klarat sig bra.
Anledningen till att hon hade blivit så ofta besökt av kommissarien och hans
assistent var att de hade tillbringat mycket tid med att spela in och efterapa
Melanies röst med datorhjälp. Det räckte med kopiera rösten för att kunna
utge sig för att vara någon annan i en VR-miljö och genom Melanie ville de
infiltrera resten av kompisgänget, men det hade misslyckats i skeppet tack
vare Lotus uppmärksamhet.
Lotus tog ett teatraliskt stort andetag och blåste sedan ut samtliga ljus, vilka
samtliga slocknade precis som riktiga födelseljus skulle ha gjort. Alla
applåderade.
"Är du nu säker på att du verkligen är tjugotvå?", frågade herr Gödel.
"Jajamensann, nu är jag tjugotvå - och nu för första gången på riktigt",
svarade Lotus och log, vilket de andra inte kunde se, men de förstod det
ändå.
Även folket bakom EcoSea var inbjudna d.v.s. Renate, Axel och professor
Schröder. Det var här för att fira Lotus födelsedag, men också för att tala ut
om allt som hade hänt.
"Jag har en jättekul nyhet att berätta", sade Axel som satt i en rullstol i en sal
i Humboldtlasarettet, "Klemens kommer klara sig."
"Var inte han död?", frågade Lotus med samma brist på finkänslighet som
vanligt.
"Nej, han vara bara medvetslös, men han har vaknat upp på sjukhuset nu. Jag
var precis där. Han kommer få stanna där någon vecka till, men sedan
kommer han vara uppe på benen igen utan någon skada."
"Livs levande live alltså?", sade Renate och log.
"Precis", sade Axel lyckligt.
"Hur går det för dig själv då?", frågade Renate.
"Mig?", sade Axel, "Ingen fara! Jag kommer strax upp på benen igen. Jag har
bara fått gipsat foten eftersom jag hade fått en spricka i den, men jag kan
troligtvis åka hem redan imorgon."
"Vad skönt", sade Tanja, "då klarade sig alla. Det vara bara en hemsk
mardröm alltihop." Hon kramade Johans hand med båda sina händer.
"Vad blev det egentligen för skador på EcoSea professor Schröder?", frågade
Jörn.
"I stort sett allt blev förstört. Nästan alla organismer försvann."
"Varför bara nästan alla?"
"Ja, alltså allt som fanns i våra datorer försvann, men en hel del har ju spritt
sig. Så det finns fortfarande massa djur ute på nätet."
"Då är det inte över?", frågade Melanie oroligt.
"Nej, det kommer alltid finnas organismer från och med nu som förökar sig
-199-