Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
detta tankeexperiment? Det innehåller ju inte mycket."
"Nej, det är inte allt han gjorde, men det är en bra början. Maskinen verkar ju
kunna fungera. Den skulle bli ganska klurig att göra, men med ett antal
hundra miljoner i utvecklingsbidrag från en stat som inte bryr sig om sin
budgetbalans, så skulle det troligtvis kunna gå att göra maskinen. Det var det
som var poängen. Det är möjligt att skapa en självreproducerande universell
dator."
"Fick han pengar för att realisera det?", undrade Jörn.
"Nix, maskinen stannade som ett tankeexperiment."
"Skönt, annars hade jag börjat få lära mig tänka så att jag också kunde bli
rik", sade Jörn och log brett.
"Nej, du kan slappna av, du behöver inte tänka.", sade Lotus och gjorde en
paus och man hörde hur han drog ett djupt andetag med inhalatorn. "Vill ni
höra mer?"
"Kör på", sade Johan.
"Jo, von Neumann pratade med sin kompis matematikern Stanislaw Ulam
som kom på idén att strunta i allt det mekaniska. Istället för att låta en
mekanisk maskin simma runt i en sjö, föreslog Ulam att man skulle arbeta
med ett oändligt rutnät där var ruta var en cell. Var cell kunde befinna sig i
ett av flera tillstånd beroende på sina granncellers och sitt eget föregående
tillstånd. Var cell hade 8 grannceller, de fyra som låg vid rutans fyra sidor
plus de ytterligare fyra cellerna som touchade rutans fyra hörn. Tiden
stegades fram där man kollade vilka celler som skall leva respektive dö i
nästa tidssteg beroende på vissa regler. En ansamling av celler, eller rutor,
formade en organism. Organismen skulle således endast bestå av ren logik.
Detta gillade von Neumann. Han gjorde om sitt mekaniska vidunder för att
passa i ett sådant logiskt rutnät. Resultatet blev en organism bestående av
200.000 celler, d.v.s. rutor, där var cell kunde ha 29 olika tillstånd."
"Nu börjar det likna något", sade Johan.
"Japp, nu koncentreras problemet på livets beståndsdel, nämligen
information, och inte på mekaniken. För oss känns det naturligt eftersom vi
ju direkt tänker på att simulera denna slags problem i en dator. Men man får
komma ihåg att det var von Neumann som skapade datorn. Så på hans tid
fanns det inga datorer, iallafall inga andra än de han själv relativt nyligen
hade skapat. Följaktligen var informationsteori inget stort ämne på den här
tiden så det var således en tidig insikt att information var livets beståndsdel."
"Vad hände sedan?", frågade Jörn.
"von Neumann dog. En filosof vid namn Arthur Burke, som hade jobbat som
logikingenjör för von Neumann när de skapade den första moderna datorn
ENIAC redigerade von Neumanns artiklar och hittade på namnet Cellulär
Automat för det rutnät av celler som Ulam och von Neumann hade hittat på.
-76-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Cellulära Automater är sedan dess en forskningsämne som det har lagts ner
mycket tid och möda på."
"Jag tror jag har hört talas om det", sade Johan.
"Det borde du ha gjort, iallafall Life som är den mest kända av alla cellulära
automater."
"Låter bekant, men jag kan inte säga vad det är."
"Life skapades av John Horton Conwall vid University of Cambridge i slutet
på 1960-talet. Det var en stark förenkling av von Neumanns automat.
Problemet med von Neumanns automat var att den var så oerhört komplex
med sina 200000 celler där var cell har 29 olika tillstånd. Det var för jobbigt
att förverkliga Neumanns idé helt enkelt."
"Ingen pallade med andra ord", sade Jörn.
"Ja, men Conwall var övertygad om att en cellulär automat kunde göras med
mycket enklare regler och ändå fortfarande klara av att vara en universell
dator liksom von Neumanns automat. Vidare trodde Conwall att man inte
behövde konstruera organismen själv, som von Neumann hade gjort, utan det
räckte att skapa reglerna för hur cellerna skulle bete sig. Sedan räckte det att
sätta igång sin automat och så skulle spontant en självförökande organism
uppstå efter lång tids väntan. Conwall var övertygad om att liv skulle kunna
uppstå på det sättet. Det var ett av de första försöken med ett s.k. öppet
system, där man bara sätter igång ett system och väntar och ser vad som
händer utan att inferera med händelseförloppet."
"Hur funkade Life då?", frågade Johan.
"Life var ju liksom von Neumanns automat ett oändligt rutnät, där var ruta
var en cell. Skillnaden var att i Life hade varje cell bara två tillstånd, levande
eller död, jämfört med von Neumanns 29 tillstånd. Mycket enklare alltså.
Reglerna för Life var enkla. Om en cell lever, så överlever den endast om 2
eller 3 av dessa sammanlagt 8 grannceller också lever, annars dör den. Cellen
återföds från dött tillstånd ifall exakt 3 grannceller lever. Det är allt!
Jättesimpelt. Sedan är det bara och tuta och köra och hoppas att något fräckt
uppstår."
"Hände det något coolt?"
"Det gick inte så lätt som Conwall hade hoppats. Det ploppade inte fram
någon avancerad organism som kunde självreproducera sig, men det hände
en hel del intressanta saker som indikerade att Conwall troligtvis hade rätt i
sak."
"Som vadå?"
"Jo, när man startar Life så är det bara total kaos till en början. Celler föds
och dör huller om buller och om man tänker sig ett stort rutnät man ser på
avstånd så ser det ut ungefär som när en TV-skärm brusar. Totalt kaos. Det är
ju inget konstigt eller avancerat med det. Det är precis vad man kan förvänta
-77-