Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Det är inte tillåtet att placera program i andras baser på icke tillåtna
minnesområden", sade Renate och log.
"Ja, ja. Strunta i det."
"Och Axel, jag vill att du skickar ut en vargflock till V-caféts dator för att
försöka se om något EcoSea-program har läckt ut och isåfall ta kål på dem.
Jag kan aldrig tänka mig att något har läckt ut, men för säkerhets skull."
"Skall bli kapten", sade Axel och började knacka på sitt tangentbord.
Vargflocken var ett program utvecklat av Axel som var gjort för att hitta
EcoSea-program och förstöra dem. Det var skapat för att kunna hitta liv som
härstammade från EcoSea, men eftersom man inte kände till alla organismer i
EcoSea kunde man inte garantera att vargflocken skulle finna allt liv som
eventuellt läckt ut. Men det var bättre än ingenting iallafall. Vargflocken
bestod av ett antal individer, vargar, där var individ kunde kopiera sig själv i
den bas den befann sig och sedan på egen hand söka vidare. En gång i
halvtimmen skickade den en positionsanmälan till moderprogrammet i
forskningsgruppens huvuddator. På så vis kunde de följa precis var de olika
vargarna befann sig. Om en varg fick nys på en organism, meddelade den
först alla närliggande vargar, sedan kopierade dem upp sig i mån av plats.
Samtidigt skickades vargar ut till alla datorer i samma lokalnät samt till
routrar, som förband lokalnäten med omvärlden. När så maximalt antal
vargar fanns samlade och alla flyktvägar var bevakade anföll de, d.v.s.
började ta bort detekterade EcoSea-organismer. Anledningen till att de anföll
samtidigt var att minska chanserna att organismerna skulle hinna att anpassa
sig till vargarnas död. Efter slutfört uppdrag skickade var varg en rapport till
moderprogrammet som meddelade vilka vargar som skulle tas bort och vart
de övriga skulle göra härnäst. Vargprogrammen var lagliga om de bara höll
sig till tillåtna minnesutrymmen på öppna databaser. Det gjorde de officiellt,
men i själva verket gick de in överallt där det var möjligt, men ofta kunde de
inte ta sig fram på grund av att brandväggar, d.v.s slussar stoppade dem.
Vargflocken hade aldrig förr använts, utan var endast utvecklat som sista
säkerhetsåtgärd ifall något skulle läcka ut. Vargprogrammen tog alltid bort
sig själva så fort de gick vidare och efter en viss tid dog de för att vara riktigt
säker på att ingen skulle notera dess existens. Den var enbart byggd för att
bekämpa enstaka läckor. Om läckan skulle bli för stor skulle programmet
göra mer skada än nytta i och med att EcoSea organismerna då skulle
anpassa sig vargarnas död och snart genom evolution bli resistenta mot dem.
Vargflocken var egentligen snarare indirekt än direkt utvecklad av Axel. Han
hade nämligen använt genetiska algoritmer när han hade utvecklat
vargflocken vilket innebar att han egentligen bara hade bestämt vad han ville
ha och sedan hade den gradvisa automatiska utvecklingen av programmet
-64-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
skapat allt bättre vargar genom urval. Det fantastiska med genetiska
algoritmer är just att man kan skapa något utav ingenting. Principen är
mycket enkel. Man gör först en matematisk formel som räknar ut ett tal som
visar hur bra ett program överensstämmer med ens idealprogram. Detta talet
kallas "fitness", eller anpassningsgrad. Ju högre fitness är desto närmare är
man idealet. Sedan börjar man med en population bestående av flera
program. De första programmen kan vara just ingenting, utan bara en
samling slumpmässiga ettor och nollor. Man mäter fitness och väljer ut de
bästa och låter sedan dessa para sig genom att blanda dem på olika sätt och
eventuellt också mutera dem. Antalet avkommor skall till slut vara lika stort
som ursprungspopulationen varpå man återigen mäter vilka program som har
bäst fitness. De bästa programmen parar man och muterar återigen efter eget
behag och så fortsätter man så i en evig loop med att para, mutera och mäta
fitness tills utvecklingen har lett så långt att man är nöjd med resultatet. Det
är ett smidigt sätt att ta fram program utan att behöva programmera, men
därmed inte sagt att genetiska algoritmer är begränsade till att enbart utveckla
datorprogram. Det är en generell optimeringsmetod som man kan använda
för att ta fram det godaste kakreceptet eller de vackraste hästarna. Men
oavsett vad man vill ha som färdig produkt använder man alltid en dator för
att beräkna eftersom det är ganska beräkningskrävande. Ett exempel på
praktisk användning är stryrningen av verktygsflödet i en lastbilfabrik med
hjälp av genetiska algoritmer, som Volvo installerade i sin fabrik på Irland
1998. Ett icke-datoriserat exempel på genetiska algoritmer är hästavel.
Hästägaren väljer ut de bästa hästarna och låter de para sig och hoppas på så
sätt få en bra avkomma. Fitness-formeln har han i sitt eget huvud där han har
en bild på hur han tycker en idealhäst ser ut. Han vet inte hur man bygger en
häst, han vet bara hur man väljer ut de som han tycker är bäst. Detta är precis
vad man gör med en genetisk algoritm: man väljer ut och låter para de man
tycker bäst om i hopp om att få en bättre avkomma utan att för den sakens
skulle veta hur man bygger avkomman. Genom att återupprepa detta många
gånger, vilket mänskligheten har gjort med hästar genom historien, får man
allt mer uppskattade avkommor. Skillnaden mellan de avkommor som
uppstår i ett öppet system som EcoSea och de som skapas med genetiska
algoritmer är som att jämföra vilda hästar med avlade hästar. Människan
bestämmer urvalet vid avel medan ekosystemet som helhet bestämmer vilka
vildhästar som fortplantar sig. Anledningen är att vildhästarna bara kan para
sig med de hästar som överlever. Om ett nytt rovdjur bestämmer sig för att
enbart äta vita hästar kommer vildhästpopulationen att bli allt brunare för var
generation. En avlad häst däremot får den färg ägaren vill att den skall ha, om
inte vid första generationen så iallafall till slut. Genetiska algoritmer är en
optimeringsmetod som leder till något bättre, medan öppna system som
-65