Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
inte hur han kunde ta sig in."
"Ingen aning. Han kan bara ha gått rakt in och ut om han känner till detta
huset väl. Kanske med en ROV för säkerhets skull så att han kunder smita
ifall han skulle bli fast."
"Lotus verkar nästan övernaturlig. Han kan ta sig in i EcoSea hur lätt som
helst och utan några spår ta sig in genom en låst dörr utan att vi inte ens hör
någonting."
"Låt oss ta de sista varelserna i infodatabasen nu Axel, så kan vi filosofera
senare över Lotus över en kopp kaffe."
"Okej", sade Axel utan någon större entusiasm eftersom han tyckte allt
kändes så hopplöst.
De satte på sig sina VR-glasögon och träffades inne i infobasen. Direkt slogs
de av den totala tystnaden. Det fanns inte ett enda ljud i rummet och rummet
var helt sterilt rent från organismer förutom en tjock fisk som sakta puttrade
förbi på andra sidan akvarieglaset. Renate kollade snabbt igenom senaste
aktiviteten i logfilerna.
"De har flytt", konstaterade hon.
"Synd att vi inte hann fullborda vår massaker", sade Axel. "Fast om
varelserna är lite intelligenta kommer de att hålla sig ifrån vår databas och gå
och terrorisera någon annan istället."
"Tänk om de intelligentare än vi tror, då kanske vi får försvara oss mot dem
nästa gång."
"Hur skulle det gå till?", sade Axel, "skulle de hämnas på dig i en mörk gränd
när du är på väg hem från jobbet?"
Renate skrattade till över Axels scenario.
"Nej, det tror jag inte. Jag sade så mest för att skrämma dig."
Kapitel 29
"Välkommen till Virtual Objects Shopping Mall", stod det på skylten som
hängde i taket ovanför dem. Under välkomstskylten hängde en mindre
nyinsatt skylt med texten: "VOSM är försatt i konkurs. Konkursförvaltare är
Johansson & Dernestam Advokatbyrå. Shoppingcentret är tillsvidare endast
öppet för besök. Inköp är ej möjligt." De kunde välja att fortsätta genom
någon av de två dörrarna framför dem, markerade "Office" respektive
"Shopping Mall".
"Här verkar ganska öde", sade Tanja.
"Ett spökhus", sade Melanie.
-146-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Skall vi dela upp oss? Jag tar kontoret och ni två shoppingcentret", sade
Johan.
"Men det är ju stängt", svarade Tanja.
"Vi letar efter djur, inte efter kontorsarbetare. Jag kommer till er så fort jag
har kollat."
"Okej, men skynda dig. Jag tycker inte om att dela upp oss."
Johan öppnade dörren som var markerad med "Office" och gick uppför
trappan som ledde till kontoret. Kontoret visade sig, som väntat, vara helt
öde. Precis innanför dörren fanns en lång receptionsdisk där personal innan
konkursen tagit emot kunder som ville reklamera sina varor. Bakom disken
fanns ett litet kontorslandskap med ett tiotal skrivbord. Johan undrade för sig
själv om skrivborden hade haft någon funktion eller om det bara var för att ge
ett seriöst intryck. På väggen fanns ett fönster, som vätte ut mot själva
shoppingcentret, som låg en våning ned. Shoppingcentret var stort som en
flyghangar med till synes oändligt antal gångar med olika objekt till salu.
Likt ett möbelvaruhus var hyllorna sorterade efter kategori av VR-objekt,
som man kunde köpa med sig hem till sin egen VR-miljö, allt från enklare
modeller av växter, djur och människor till hus, bilar och ubåtar. Ju mer
funktionalitet det var i objekten desto dyrare, men uppenbarligen ändå med
för låg vinstmarginal eftersom shoppingcentret inte lyckats överleva på vad
de sålde. Hela shoppinghangaren var tom på besökare så när som på två
besökare, vilket var Tanja och Melanie. De hade precis kommit in genom
ingången och gick försiktigt fram i mittkorridoren.
"Kan jag hjälpa till?", sade någon i örat på Johan.
Han vände sig om och fann sig stå näsa mot näsa med en kallt leende kvinna.
Johan tog instinktivt ett steg baklänges av chocken att se hela sitt synfält tas
upp av ett ansikte. När han backade bak mot väggen, följde kvinnan efter och
hon stannade inte förrän hennes ansikte trycktes mot Johans på nytt.
"Kan jag hjälpa till?", sade hon igen utan att ge vika på sitt leende.
"Har inte ni stängt? Det stod en skylt där nere att..."
"Kan jag hjälpa till?", repeterade hon på nytt.
Johan pustade ut. Hon var tydligen ett program som hade tydligen hängt sig.
Han gick fram mot disken med kvinnan efter sig bokstavligen i hälarna och
lyckades efter lite möda hoppa upp på receptionsdisken och ner på andra
sidan i kontorslandskapet. Receptionstanten blev kvar på diskens utsida.
"Hennes program måste vara helt utflippat", tänkte Johan eftersom hon hade
fastnat på receptionsdiskens utsida vilket väl knappast kunde var en
receptionstants avsedda plats. Johan började gå omkring bland skrivborden
för att se om han kunde hitta något av intresse, varpå receptionissan hela
tiden följde med i Johans sidoförflyttningar men hela tiden på andra sidan
disken.
-147-