Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
utflykt. De stod på en stor grön äng med knähögt gräs, som vek sig för ens
fötter när man pulsade fram. Ängen var översållad av små röda
ängsblommor. Vid ängens slut stod en flock rådjur och betade i skogsbrynet.
Skogen löpte uppför en kulle, varifrån man hade utsikt över ett långsträckt
böljande landskap. Här var fullt av djur, fast inte organismer uppkomna
genom evolution utan vanliga handprogrammerade dekordjur som var lika
mekaniska som TV-spelsvarelser. Men det såg ganska idylliskt ut med
kaniner som skuttade omkring på ängen och bin som flög från blomma till
blomma. Det fläktade till ibland så att asplöven i skogsbrynet rasslade och
gräset böljade. Här kunde man njuta av solen i dess naturliga miljö skogen
och få en idyllisk naturupplevelse för hela familjen, utan att lämna
vardagsrummet.
"Amanda skall hjälpa oss med vårt uppdrag", sade Lotus.
"Hur skall den gulleplutten kunna hjälpa oss?", undrade Tanja och tittade på
Amanda som om hon var en lite hundvalp. Amanda däremot tittade inte på
Tanja utan mumsade vidare på sin fisk.
"Amanda härstammar från EcoSea, liksom fisken jag gav henne. Hon
kommer ursprungligen från något krabbliknande djur. Sedan har hon växt
upp i källan, var den nu kan vara. Hon skall hjälpa oss att hitta sina
kompisar."
Amanda som nyss hade ätit upp fisken, hade börjat undersöka om Lotus
fötter gick att tugga i sig också. Hon gav efter en stund upp med vänsterfoten
och gick i krabbgång över till Tanja för att söka lyckan där med hennes
fötter.
"Undra om hon har några kompisar, så som hon beter sig", sade Tanja och
skrattade och tittade på Amanda som hade stannat upp och verkade vara
deprimerad över oturen av att ha hittat två oätbara fötter samma dag.
"Nej. Jag tror inte hon har så många kompisar, men hon är det enda djur vi
har. Jag hoppas att om vi följer henne kommer vi hitta hennes kompisar."
"Jag undrar hur hon umgås med sina vänner", sade Tanja och böjde sig ner
mot Amanda.
"Snutteluttemutteputte..gulligull..puffpuff", sade Tanja och kliade Amanda
på ryggen, vilket mest gjorde Amanda konfunderad.
"Brudar!", stönade Jörn.
"Okej låt oss gå ur sikte för Amanda, så att hon beter sig normalt", sade
Lotus, "förhoppningsvis beger hon sig någonstans. Låt oss gå bort till till
kullen."
Gruppen backade bakåt och lämnade Amanda ensam mitt i ringen som blev
allt större och glesare. Amanda snurrade runt eftersom hon såg rörelser
överallt runt om henne. När benen nått utanför hennes synfält lugnade hon
sig. De andra slog sig ner lite längre bort i gräset.
-120-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Amanda började böka runt bland grässtråna som om hon letade efter fler
fiskar. Då och då stannade hon upp en kort stund och lät sina tentakler spela i
luften, varefter hon fortsatte sitt letande. Hon sicksackade sig fram och
tillbaka över gräsfältet, likt en hund som springer och luktar på vårens
doftkollektioner.
"Nu får hon hitta på något, annars dör vi av tristess", sade Melanie uttråkat.
"Lugn Melanie", sade Lotus, "hon skall bara inse att här inte finns något att
äta och sedan ge sig av till en annan databas."
"Lotus, jag har tänkt på en sak", började Johan. "I EcoSea finns ju ett
dödsprogram, som dödar alla djur som inte uppfyller livsbetingelserna. Nu
har alla djuren rymt från dessa tillväxtmiljöer och då finns inte döden längre.
De har fått evigt liv. De kan bara bli dödade av andra djurprogram eller
människor, men inte av ålder eller av näringsbrist."
"Ja", sade Lotus, "så långt rätt. Vart vill du komma?"
"Jo, varför springer Amanda omkring och letar föda då? Hon behöver det inte
längre."
"Jo men att vara hungrig är en signal att du inte har ätit på ett tag. Amanda
har inte ätit på ett tag och är därför hungrig. Nu kan hon i och för sig gå
hungrig hur länge som helst utan att hennes tillstånd försämras, men hur skall
hon veta det? Hon följer bara sina instinkter. Varje gång du är hungrig känns
det ju knappast som en nära-döden-upplevelse. Du äter för att du är hungrig
helt enkelt."
Johan nickade och sjönk tillbaka i sina funderingar.
Amanda stannade tvärt vid skogsbrynet. Hon lät sina tentakelspröt vifta runt i
luften som om hon hade hittat något märkligt i luften som hon försökte tolka.
Hon tog ett bara snabba steg åt sidan till en ny position där hon stannande
blickstilla och återigen undersökte luften med sina tentakler. Hon var inte alls
längre intresserad av gräset utan enbart av den svårtolkade signal i luften som
hon försökte förstå. Det var något som hon hörde och som gjorde henne
osäker, något som befann sig vid skogsbrynet. Plötsligt satte hon fart och
började springa bort från skogsbrynet. Hennes åtta tjocka ludna ben for upp
och ner så fort de kunde. Johan häpnade över hennes hastighet och att
Amandas åtta ben inte trasslade in sig i varandra i den höga hastigheten.
Grenar knäcktes och med ett brak störtade ett elefantliknande djur stort som
en gris ur skogsbrynet i riktning mot Amanda. Djuret var grått, ungefär en
meter högt och hade en tjock bred snabel som den släpade i marken. Den
hade varken betar eller elefantöron utan såg mer ut som en gris med snabel.
Elefantgrisen sprang i hög fart efter Amanda, som flydde så gott hon kunde,
men hennes snabba benknippen gick för långsamt. Snart var elefantgrisen
precis bakom Amanda. Den höjde sin snabel och slog till Amanda så att hon
började rulla runt okontrollerat som ett hårigt bowlingklot. När hon slutade
-121-