Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
i en lika stor bit av ett riktigt hav. Tvärtom är det svårare efter som
evolutionen i EcoSea går i turbofart jämfört med i verkligheten. Vi hinner
inte med helt enkelt."
"Det är skitcoolt", sade Klemens och nickade långsamt med huvudet, "vi har
missat en hel bläckfisk. Wow!"
"Javisst", sade Renate, "jag håller helt med att det är fascinerande. Det
indikerar att evolutionshastigheten går mycket fortare än vad vi trodde
möjligt."
"Stämmer!", sade professor Schröder och reflekterade en kort sekund utan
framgång vad han skulle säg härnäst, "jag skulle säga någonting men jag
kommer inte på vad."
"Jo, du skulle säga troligtvis vad vi skall göra nu. Vad är nästa etapp?",
bistod Axel.
"Ja just det. Vad jag skulle säga var att bläckfisken är ett bevis för att vi nu
kommit så långt att det är dags att presentera vårt resultat. Därför ringde jag
nyss till herr Pfortens sekreterare och bokade in en tid. Han kommer hit
klockan 15 prick imorgon för att personligen ta del av resultaten."
"Ursäkta", sade Klemens, "men är vi verkligen klara? Jag har inte hunnit
programmera klart slussarna. Och Axel är inte mer än halvvägs med sitt
feldetektorprogram."
"Jag håller med dig Klemens", svarade professor Schröder, "men vi hinner
inte med allt vi skulle vilja. Vi måste ha ut EcoSea på marknaden så fort som
möjligt så att vi kan börja tjäna in pengar. Vi har en stor, men dock
begränsad budget."
"Vi får priotera säkerheten", sade Renate, "vi satsar på att bli färdiga med allt
som har med säkerhet att göra så får vi lämna mindre akuta program till
senare."
"Hoppas våra säkerhetsprogram är buggfria", sade Klemens, "annars kommer
det att gå fisk."
"Nej var lugn, det kommer gå fågel.", sade Axel.
"Vad då fisk och fågel?", frågade professor Schröder förvirrat.
"Det är bara Axel och Klemens internslang", förklarade Renate moderligt,
"de har massa konstiga ord för sig. Som det där med Hale-Bopp till
exempel."
Axel gapade av förvåning och blev alldeles röd i ansiktet. Klemens fnissade
och tittade förläget ner i bordet.
-14-
Kapitel 2
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Väggen sprängdes och hela rummet fylldes av pulveriserad betong som lade
sig som en tjock dimma. Johan försökte se Lotus genom den
ogenomträngliga röken, men utan framgång. Han trevade med ena handen
som en blind man och fick tag i något mänskligt.
"Är du okej Lotus?"
"Ja visst, ingen fara."
Röken lättade gradvis allteftersom betongpartiklarna sjönk till golvet och
efter ett tag kunde han återigen se Lotus ansikte. Han såg oskadad ut, men
han hade blivit helt gråpudrad av betongmolnet. Johan kollade snabbt över
sig själv och noterade att han själv däremot hade blivit träffad i axeln. Blod
färgade hans kamouflageuniform mörkröd och fläcken fortsatte att växa.
"Okej, sprängladdningen lyckades.", sade Lotus och tittade på det nyblivna
hålet i betongväggen, "Släng snabbt in en handgranat genom hålet."
Johan lossade den enda kvarvarande handgranaten från sitt bälte och drog ur
säkringen. Han lättade på dess handtag för att antända handgranaten och efter
två långa sekunder slängde han in den genom hålet och tryckte sig snabbt
upp mot väggen. Handgranaten exploderade sekunden senare varpå
metallsplitter spreds ut genom hålet och perforerade väggen mitt emot.
"Okej, vi går in", sade Lotus.
Lotus dök in genom hålet och Johan följde snabbt efter. Fönstrena i det nya
rummet var helt utblåsta. Två blodiga människokroppar med förvridna
lemmar låg på det annars tomma betongsterila golvet. En bortsprängd
oidentifierbar kroppsdel i form av en köttslamsa låg intill bortre väggen. Det
gick inte att se vilken av de två kropparna den en gång hade tillhört. De gick
sakta över rummet skjutklara med kpistarna och spända som en fiendepluton
som tar sig över ett vietnamesiskt risfält. En av de två kropparna gnydde till,
vilket omedelbart besvarades av Johans automatkarbin med en skottsalva i
bröstet och en i huvudet.
"Lugn Johan", sade Lotus utan att stanna upp, "du måste spara på ammo."
De nådde den dörrlösa utgången på andra sidan rummet och ställde sig på var
sin sida.
"Har du en handgranat?"
"Nix det var den sista."
"Fan, jag har inte heller några kvar. Johan, jag räknar till tre. På tre går vi
samtidigt genom dörren. Du skjuter allt som rör sig på höger sida och jag allt
på vänster. Beredd?"
Johan nickade sammanbitet.
"Ett...två...tre!"
-15-