Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Då går vi. Damerna först", sade herr Gödel och höll upp dörren in till
shoppingcentret.
Tanja tog ett djupt andetag och gick in. Det kändes som om det hade blivit en
ful ovana att komma hit. Varje gång de hade varit här blev någon svårt
skadad och ändå kom de tillbaka hela tiden. Antingen berodde det på att
deras uppdrag var väldigt viktigt eller på att de gillade lite smisk. Tanja
hoppades på det förra. Hon gick förbi rader av hyllor fulla med virtuella
objekt som innan varit till salu, tills hon nådde hon trädgången. Ett skri
ovanför henne från en galen osynlig Tingeling vittnade om att hon hade
kommit rätt. Tanja suckade, hon var trött på att vara rädd. Herr Gödel tittade
på henne och viftade med händerna för att fråga åt vilket håll de skulle gå nu.
Tanja bet sig i underläppen och började gå längs gången mot visningsbåset.
Luften tätnade allt mer av fientligt inställda oidentifierade varelser. Tanja
tittade då och då bakåt på Gödel, som viftade med sina händer att hon skulle
fortsätta att gå. Med ett skri störtade en av de osynliga varelserna mot Tanja,
varpå hon stannade reflexmässigt. Varelsen störtade igenom Tanjas kropp
och hon fylldes med ett isande skrik. Varelsen fortsatte ut genom ryggen och
upp i luften. Hon kände Johans lugnande hand på sin höft. Hon vände sig om
och tittade på Gödel. Han signalerade åt henne att fortsätta gå vilket hon
motvilligt gjorde.
Johan strök lugnande på Tanjas axel med den handen som inte höll om
hennes höft. Hon andades hackigt i staccato. Johan försökte lugna henne
medan han spanade frenetiskt åt alla håll, för att undvika att råka illa ut även
denna gången. De hade kopplat upp sig från en teleautomat i entréplan i den
östra halvcirkelformade byggnaden vid Leipziger Platz. På denna våningen
verkade det inte finnas någon ROV, men det fanns så mycket folk att det var
omöjligt att säga med säkerhet. Han spanade ut genom de stora fönsterglasen
mot gatan och studerade noga de förbipasserande folkmassorna på trottoaren.
Det liknande ett långt lämmeltåg av paraplyer. Plötsligt fick han syn på en
ROV längre bort i folkhavet, som skilde sig från övriga fotgängare eftersom
han saknade paraply. Johan stelnade till. Han tittade snabbt på Tanja, som
höll på att sakta gå framåt. ROV:en som närmade sig var en vanlig ROV av
fabrikatet Volkskörper. ROV:en gick och samtalade med en affärsman i
elegant kostym och matchande attachéväska. Det verkade som en vanlig
människa styrde ROV:en. Johan lugnade ner sig något, men utan att släppa
ROV:en ur sikte.
Tanja stod vid öppningen till visningsbåset. Gödel signalerade åt henne att
hon skulle ge sig in. Hon irriterades av hans eviga vinkande. Det är lätt att
vinka åt någon annan att de skall ta täten. Tanja tog mod till sig och tog
-168-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
steget in i visningsbåset. Väl inne i den täta granskogen välkomnades hon av
de dess invånare med det traditionella unisona gälla skriandet. Tanja pekade
på marken för att signalera till herr Gödel att de var framme. Gödel nickade
att han hade förstått. Tanja och Gödel kollade igenom loggningslistorna.
Tanja hade svårt att koncentrerar sig eftersom hon visste att hon närsomhelst
kunde bli anfallen.
Affärsmannen och ROV:en hade stannat ute på trottoaren. Johan såg hur
affärsmannen höll ROV:en på axeln och skakade i ROV:en och frågade hur
det var fatt. ROV:en tittade inte på affärsmannen utan tittade åt höger och åt
vänster hela tiden medan dess armarna höjdes och sänktes. Folkmassorna
strömmade förbi det omaka paret så att de kom att bilda en ö i
människoströmmen.
Tanja kollade på loggningslistan. Det fanns nu en ström av filtransfereringar
från denna basen till adressen onedin.wavr.berlin.de. Hon fick kontakt med
Gödel. Han hade också uppfattat samma sak. De signalerade till varandra att
de skulle ta sig till den adressen.
ROV:en slet sig från affärsmannen och gick fram mot glasrutan tills den slog
emot den med ett klonk. Den tittade åt höger och vänster som om den
försökte hitta en ingång. Affärsmannen stod kvar bakom och skrek åt
ROV:en, men ROV:en brydde sig inte om skriken. Folkmassan strömmade
förbi med större säkerhetsavstånd till ROV:en. Johan insåg att läget höll på
att bli kritiskt men ville dröja så länge som möjligt med att sticka för att
Tanja skulle bli klar med sitt sökande så att de inte skulle behöva gå tillbaks
till samma bas ytterligare en gång.
De loggade in på databasen Onedin och befann sig på däck på ett gammalt
övergivet 1800-tals segelskepp ute till havs i full storm. Himlen var gråsvart
och sken då och då upp av blixtar. Ovädret skapade vågor som kastade
skeppet kastades av och an. En våg nådde plötsligt upp över relingen och
sköljde över Tanja och Gödel så att deras 1800-tals sjömanskläder blev
genomvåta. Det knarrade och gnällde i fartygsskrovet och åska dundrade så
att det kändes i hela kroppen. Gödel pekade bort mot en öppen kabyssdörr
som stod och slog i vinden. Det var svårt att överrösta tjutet av vinden så de
kommunicerade med kroppspråk. De började gå mot dörren, men det var
svårt eftersom båten gungade så kraftigt i vågorna, vilket resulterade i en
sicksack-gång. Nya blixtar följdes av nytt åskdunder. En våg sköljde över
bord och Tanja tappade balansen. Hon sköljdes med av vågen och slog i
relingen. Gödel sköljdes också med och hamnade på Tanja. De tittade
-169