Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
började smattra. Alla kastade sig ner på marken men Melanie hann inte innan
hon perforerades av en svärm av kulor och föll livlös och blodig ner på
marken. Johan roterade runt några varv på marken tills han kom bakom en
sten. Han besvarade elden med sin kpist, varpå kulspruteskötaren fick syn på
honom och riktade all sin eld mot honom. Johan duckade och väntade tills
det skulle gå över. Han tittade åt sidan. Tanja och Jörn hade sökt skydd bland
några träd. Något skydd hade de knappast men de låg lite mer skymda
iallafall.
"Johan", viskade Jörn för att få hans uppmärksamhet. Jörn signalerade att han
och Tanja skulle försöka göra en kringgående rörelse genom skogsdungen
och komma ut på husets sida och överraska anfallarna. Johan skulle stanna
och dra på sig elden. De var tvungna att snabbt klara av den här gruppen
annars skulle elefantgrisen försvinna om den inte redan hade gjort det av allt
oväsen. Johan lyfte upp huvudet över stenen och sköt iväg en salva mot
huset. En del av en sekund senare hade han återigen kulsprutesmattret över
sig. Jörn och Tanja gick längre in i skogsdungen och försvann ur sikte för
Johan. Kulspruteljudet bedarrade och han hörde en livfull diskussion mellan
tonåringarna på spanska. Johan tittade fram försiktigt vid sidan om stenen.
Två stycken verkade befinna sig bakom var sin sönderslagen ruta inne i
huset. Ytterligare två-tre stycken stod utanför huset. Killen i fönstret pekade
mot Johans sten och rabblade något åt sina vänner. Plötsligt hoppade en
soldat fram bakom Johans sten och slog till honom med kolven så att han
trillade baklänges och tappade kpisten. Soldaten tryckte sin karbinmynning
mot Johans panna innan han hann resa sig upp.
"Where your friends?", väste soldaten med stark spansk brytning.
Johan ryckte på axlarna för att visa att visa att han inget visste.'
"No te ha hagas el sueco", sade soldaten och flyttade karbinmynningen till
Johans vänstra öga. Den frasen kände Johan igen från sin ettåriga spanskkurs.
Hans lärare hade sagt att det betydde "Bete dig inte som en svensk" och hade
av någon anledning levt kvar i moderna spanskan ända sedan 30-åriga kriget,
då spanjorerna inte kunde förstå sina svenska krigsfångar. Även övriga
krigsfångar som kunde förstå spanska eller något större europeiskt språk
låtsades då vara svenskar för att slippa prata. Andemening var "Spela inte
oförtående!". Efter han hade fått nog av sina språkhistoriska reflektioner slog
Johan bort soldatens kpistmynning, samtidigt som han sträckte sig efter sin
egen.
"Soi sueco!", sade Johan, vilket betyder "Jag är svensk!" och tömde ett par
salvor i tonåringens kropp och kände sig som en euro-Rambo.
Tonåringens kropp föll död till marken och hans vänner besvarade direkt
elden med att peppra stenen och allt runtomkring medan Johan tryckte sig
mot marken. Efter ett tag hördes ny eldgivning från skogsdungen där Tanja
-128-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
och Jörn hade försvunnit. Eldgivningen upphörde runt Johan och spanjorerna
började skjuta mot skogsdungen istället. Johan höjde huvudet över stenen
och såg att de två återstående tonåringarna sköt bort mot skogsdungen.
Kulspruteskytten hängde död ut genom ett av husens fönster.
"Bra träffat Jörn och Tanja", tänkte Johan och siktade mot en av de två
kvarvarande spanjorerna. Han träffade den ene i huvudet så att hans
hjärnsubstans spreds över hans kompis bröst. Kompisen sköt tillbaka mot
Johan, som återigen tog skydd mot marken. Ett litet föremål stort som en
tennisboll damp ner med en lätt duns bredvid Johan. Han tog upp det och
hann se att det var en handgranat precis innan den small och allt blev svart.
Hans blodiga kropp steg sakta uppåt mot himlen medan han kunde se vad
som utspelades runt omkring honom. Han såg hur Jörn sköt ihjäl den siste
spanjoren samtidigt som två soldater till kom nerspringande från kullens
topp. Det var troligtvis Lotus och Melanie som loggat in på nytt. Ute på
slänten kunde han inte se elefantgrisen någonstans. Han passerade förbi ett
moln och en text dök upp framför honom: "Score: 140, Time: 4:56, Mission:
0". Johan tryckte på "Yes"-knappen för att få spela en gång till och kom
tillbaka tillbaka till samma kulltopp som de varit på innan. Han sprang ner till
det gula huset där de andra stod och snackade glatt.
"Tjena Johan, du gick visste lite sönder", skrattade Jörn som vid det här laget
kände sig som en krigsveteran.
"Jag var inte alls beredd på handgranater", försvarade sig Johan.
"Jag tyckte vi gjorde det bra", sade Jörn, "eller vad säger du Tanja?"
"Vi var fantastiska, helt underbara.", svarade Tanja lyckligt.
"Bra sagt", sade Jörn och smällde sin handflata mot Tanjas.
Johan kände ett sting av avundsjuka och önskade att var han som hade smällt
sin handflata mot Tanjas.
"Nu måste vi ge oss av", sade Lotus och bröt den uppsluppna stämningen.
"Vi måste fort iväg från ingången så att vi slipper panga med massa
småknattar hela tiden. Vi måste hitta djuret igen!"
De började springa nerför kullen. Precis när Johan hade kommit förbi det
gula husets bortre husknut hörde han spanska tjoanden igen från kullens topp.
"De är tillbaka. Spring! Över till dungen på andra sidan!"
Alla började springa så fort nerför backen de kunde och sedan vidare ut på
slätten. Johan hörde plötsligt ett dovt dunkande från verkligheten. Han lyfte
lätt på VR-glasögonen medan han sprang allt vad han orkade över slätten.
Någon knackade på hans dörr.
"Ett ögonblick!", skrek Johan till den som väntade på andra sidan dörren.
När de var mitt ute på slätten hade spanjorerna hunnit ner till det gula huset
och de började skjuta. Kulsvärmar ven runt omkring den och Jörn träffades
omedelbart i armen, men fortsatte att springa. Det knackade igen på dörren.
-129