Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
golv. Tanja skrek till men tystnade sekunden senare av chocken när ROV:en
slog in ena handen genom sidorutan och missade Tanjas ansikte med bara
några centimeter. Johan böjde sig snabbt ner och plockade upp Tanjas VRglasögon
och sprang sedan snabbt iväg med Tanja på släp i handen. Tanja
hade ännu inte förstått vad som höll på att hände. Hon skakade på huvudet
för att bli av med de största glasbitarna i hennes hår. Plötsligt dök ytterligare
två ROV:ar upp ur mörkret i den dåligt belysta gränden, varpå Johan och
Tanja stannade tvärt mitt i en vattenpöl. Även de två nyanlända ROV:arna
vara av märket Dae Go, fast billigare mindre modeller. Johan lade inte märke
till hur hans skor fyllde med vatten genom de hål i sulan han borde ha lagat
för länge sedan. En av de två nya ROV:arna gav upp ett läte som var något
dovare än de skrik de hört i shoppingcentret. Den gamla ROV:en närmade
sig dem sakta bakifrån och svarade med samma slags dova läte följt av två
gälla skrik. De två nyanlända ROV:arna svarade med två gälla skrik och så
började de sakta närma sig Tanja och Johan.
"De håller på att omringa oss", sade Tanja förtvivlat. Hennes långa blonda
hår låg blött slickat längs hennes kinder.
Johan ryckte i en av de två portarna som framför dem. Den första var låst.
Han testade den andra och den gick upp. Han tog Tanjas hand igen och
tillsammans sprang de in på bakgården. ROV:arna skrek ett unisont gällt skri.
Tanja slängde igen porten med vänsterhanden utan att stanna. Det fanns
ingen utväg ut ur bakgården, men en källardörr stod på vid gavel och slog i
vinden. De störtade ner för den lilla trappan och kastade sig in i den kolsvarta
källaren och stängde dörren med en smäll. Precis när de kom in hörde de ljud
av hur tunga fötter sakta kom in på bakgården. Johan och Tanja fortsatte
längre in genom källaren fortfarande utan att tända ljuset. Johan råkade stöta
till en cykel som trillade omkull med ett brak. De stannade till för att höra om
ROV:arna hade hört dem. De hörde hur deras läten hade övergått till dovare
kortare ljudstötar i olika toner, som om de kommunicerade, men de verkade
inte ha hört cykeln trilla. Johan och Tanja gick sakta längre in källaren. De
satte sig ner invid bortre hörnan och tryckte ihop sig och väntade. Johan höll
ut sin ena arm om Tanja som svarade med att luta sitt våta ansikte mot hans
bröst. Han kände hur hennes mage hoppade upp och ner av gråt. Johan tittade
upp i taket och knep ihop ögonen och bad till en högre omänsklig makt att
ROV:arna inte skulle hitta ner till källaren. I vad som verkade vara en evighet
gick ROV:arna omkring på gården och letade efter sina offer. Johan kramade
om Tanja så hårt han kunde. Efter ett tag kunde han inte höra deras läten
längre och han kände sig lite hoppfullare. Men efter en kort stund hörde han
tunga steg komma nerför källartrappan. Dörren öppnades och det ven som
om av tvärdrag, när källardörren öppnades. I det svaga gatljuset såg han hur
ROV:ens blöta metallskal glänste. Johan och Tanja tittade sig instinktivt
-152-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
omkring efter en väg ut. ROV:en fick syn på dem tack vare deras hastiga
huvudrörelser och började gå sakta mot dem. Johan och Tanja insåg snabbt
att källaren var en återvändsgränd.
Kapitel 30
"Okej pojkar och flickor, jag och professor Schröder tar över. Ni kan gå hem
och lägga er", sade Klemens och ruskade sitt paraply för att den värsta vätan
skulle gå bort.
Det var Klemens och professorns tur att sitta nattpasset enligt deras rullande
schema.
"Var är professorn?", frågade Renate.
"Han kommer väl närsomhelst", sade Klemens och slängde sig ner i stolen
framför kontrollbordet. "Var inte oroliga jag tar över nu."
"Ha det så kul i natt", sade Axel och klappade honom på axeln.
Renate och Axel gick ut i korridoren och klädde på sig ytterkläderna. Innan
de gick lutade de sig in och sade hej då till Klemens, som satt och spelade
något gammalt datorspel där man styrde en rund glad ost i en labyrint där det
gällde att äta kulor och fly från spöken. Han vinkade adjö med ena handen
utan att vända sig om.
Renate och Axel möttes av regnovädret när de steg ut, men båda var försedda
med var sitt WeAreVR-paraply. I skenet av gatljuset såg Renate att sitt
armbandsur visade att klockan var lite över ett på natten. Hon skildes från
Axel som hade sin bil parkerad åt motsatt håll och började skynda sig nerför
den tomma gatan. Gatlamporna speglade sig i det ständigt växande
vattenpölarna. Förutom smattrade regnet mot hennes paraply var det tyst med
endast avlägset trafiksurr. Hon drog in ett nytt andetag av den friska luften,
som kändes ren och nytvättad tack vare regnet, även om den säkert innehöll
samma komplicerade kemiska sammansättning som på dagen. Några
sidogator längre ner för gatan passerade en bil förbi och skvätte upp vatten
längs de tomma trottoarerna. Därefter blev det tyst igen så när som på
regnljudet, vilket fick henne att inse hur ensam hon var i nattmörkret. Ett kort
gällt skrik avbröt abrupt tystnaden men varade så kort tid att hon inte var
säker på om hon verkligen hade hört något. Kanske var det bara ljudet av en
bil som hade tvärnitat. Det hade kommit bara något kvarter bort, om det inte
bara hade varit en inbillning. Hon ökade takten för att fortare komma fram
till tryggheten och torrheten i bilen samtidigt som hon lyssnade spänt efter
nya ljud. Hon vände sig om utan att sakta på farten för att se om någon var
-153