Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
ännu längre från hederstiteln Casanova. Ingen kunde beskylla någon av dem
för att ansvarslöst strö sin vildhavre för vinden. Det verkade vila en sensuell
förbannelse över datorkillar som Axel och Klemens, även om det
kompenserades med att de hade lätt för att få välbetalda jobb. Videojockeyna
på MTV sög åt sig all sexuell attraktionsförmåga som svarta hål och lämnade
bara kvar en sensuellfri, men gigahertz-fylld värld att leva i. Men, man kunde
ha mycket kul med gigahertz också.
"Ni var jättemodiga", sade Renate, "som små söta kaniner."
Axel rodnade medan Klemens log självsäkert eftersom han lyckades med
prestationen att missa ironin i Renates beröm.
"Jag är en kanin att lita på!", sade Klemens och log självsäkert en kort stund
innan han insåg själv hur löjligt det lät "Vänta, du var ironisk!", sade
Klemens.
"Du är en sådan människokännare!", svarade Renate och skrattade varmt.
Denna gången fattade Klemens ironin direkt eftersom han visste att han inte
var speciellt bra på att tolka andras känslor och tonlägen. Men han var inte
speciellt ledsen över det, eftersom han tyckte det var en typiskt kvinnlig
egenskap. Klemens bekymmer var, liksom för Axel, snarare hur han skulle
kunna slå en bro över till den förstående kvinnliga halvan av jordklotet. I
stort sett vilken representant som helst från den feminina jordhalvan var
välkommen och jättegärna Renate själv. De båda rymdintresserade
kompisarna Klemens och Axel brukade beskriva henne som kvinnan med
universums snyggaste Hale-Boppar, fast bara när hon inte var där givetvis.
Klemens insåg att det var omöjligt att få Renate, eftersom han visste att hon
såg dem som väldigt omogna. Det var heller inget som bekymrade honom
eftersom han hade en lång lista av obesvarade kärlekar, där Renate inte ens
fanns bland topp tio. Hon var däremot överst på listan över Klemens
kvinnliga kompisar och dessutom den enda.
Klemens lade ner sina VR-glasögonen bredvid en av datorskärmarna vid
kontrollbordet och råkade nästan välta ur Renates kaffe över den allmänna
oredan.
"Hoppsan!", sade Renate och hann snabbt få ut ena handen och rädda kaffet
från att rinna ut över alla anteckningspapper, pennor, miniräknare och
skrivarpapper som låg i en enda röra på bordet. Renate lät blicken glida ner
på sina fötter där hon noterade att det var lika illa ställt på golvet. Hon
sparkade in en kabel under bordet så att den gjorde sällskap med övriga
sladdar i den stora ormgropen under bordet. De hade satt upp kabelstegar
längs väggarna i början, men de hade snabbt blivit fulla och nu i stressen
drog de bara sladdarna hipp som happ. "Här är ganska stökigt", konstaterade
Renate torrt för sig själv.
"Det var snopet att ni blev uppätna direkt i början av er inspektionsrunda",
-10-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
sade professor Kurt Schröder. "Ni skulle ju inspektera sektor tre, men nu blev
ni uppätna halvvägs ner till botten, så vi fick inte se något."
"Vi kanske måste skaffa oss något vapen av något slag", sade Klemens
entusiastiskt, "till exempel en megablaster som de har i filmen Terror Blood
3."
"Ja, det kanske kan vara en idé för framtiden", svarade professor Schröder
med tankarna på annat håll, "men hursomhelst vad jag tänkte säga var
att...(tystnad)...Vad var det jag skulle säga egentligen?"
"Jag tror att du var på väg att kommentera inspektionsrundan", hjälpte
Renate.
"Ja just det, ni blev uppätna! Så var det! Jo, vad jag tänkte säga var att även
om ni blev uppätna så är det inte så farligt. Tvärtom, är det en succé! Jag
skall ett samtal och sedan ses vi ses i fikarummet om tio minuter."
Professor Schröder, chef för utvecklingsavdelningen för artificiellt liv inom
världens största nöjessajtföretag WeAreVR, kilade iväg med muntra steg.
Vad han nyss hade fått se hade gjort honom överlycklig, men också lite
rådvill eftersom det hade gått så fort. Nu var han tvungen att bestämma sig
för vad som skulle göras härnäst. Han stannade upp och försökte minns vart
han var på väg och efter en snabb kontemplation fortsatte han in på kontoret.
Företaget WeAreVR drev virtuella nöjesvärldar som man kunde koppla upp
sig mot via nätet. WeAreVR var världens största Virtual Realityvärldsoperatör
och därmed också det största nöjessajtföretaget alla
kategorier. Världen över kunde människor sätta på sig sina VR-glasögon
samt tillhörande VR-handskar och VR-vristband och sedan ta sig in i önskad
virtuell miljö. Väl uppkopplad till en virtuell värld gick det inte att skilja den
åt från en verklig. Fjärran var den tid då datorgrafiken var kantig och då det
hackade när man rörde sig, iallafall med WeAreVR:s monsterdatorer. Det
berodde givetvis även på vad besökaren hade för dator hemma och vilken
slags uppkoppling. Dessutom gick det inte att undvika regelbundna
datorkrascher, där den virtuella världen plötsligt fastnade i ett stillbildsfoto
eller helt enkelt försvann med ett kryptiskt felmeddelande. Mänskligheten
kunde skapa många avancerade ting, men en dator som inte kraschade vara
fortfarande en ouppnåelig dröm. Men så länge man inte avbröts av
datorkrascher var det dock som att ge sig in i en annan verklighet. Man
kunde träffa andra människor, se träden svaja i vinden och klättra upp i dem
om man hade lust, klappa kossorna på ängen eller själv vara en kossa och
klappa tillbaks. Man kunde åka ut i rymden, ner i djuphavet, ha sex, döda
monster, sväva, åka utomlands, vara president eller åka tillbaka i tiden till
stenåldern, andra världskriget (Stalingrad 43 var mycket populärt och
välgjort) eller transformera sig själv till älg och försöka undvika att bli dödad
-11