Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
ta så små steg att han inte hoppade eftersom han var rädd för att välta och bli
tvungen att betala självrisken för att bli bärgad. Han grämde sig lite över att
Lotus hade bestämt träff på månen. Det kunde inte finnas många
mötesplatser i världen som var dyrare än den här. Skulle de fortsätta så här
skulle de få sluta att försöka hitta källan på grund av akut pengabrist, vilket
skulle vara lite pinsamt slut på deras hjältesaga.
Väl uppe vid stenen intill kratermynningen tittade Johan sig omkring för att
se ett meddelande, men han visste inte vad han skulle titta efter. Kratern
öppnade sig som ett gigantiskt bottenlöst hål, vilket var en imponerande syn
som fick Johan att förstå varför den var så välbesökt av turister. Lotus kunde
ju inte rimligtvis ha slängt ner en lapp för kanten och be Johan hoppa efter.
Det enda som han såg som avgjort var skapat av en mänsklig hand var själva
stationen. Inte ens en annan ROV syntes till, utan han var helt ensam. Johan
muttrade för sig själv något om att Lotus kunde gett kvinnan bakom disken
meddelandet istället för att skinka iväg honom ut över månöknen för att leta
efter hans mystiska meddelande. Medan han muttrade gick han runt stenen
för att se om det fanns något på dess baksida. Varsamt satte han ner ROVfötterna
i sanden för att vara säker på att han inte trampade på något som
kunde få honom att trilla. Plötsligt insåg han att det stod skrivet något i
sanden. I själva verket stod han mitt i meddelandet. Det stod "Johan,
Bosn...bat, ingång D, sudda detta!". Tyvärr hade han sina båda fötter mitt
emellan "Bosn" och "bat" vilket gjorde att han inte kunde läsa ut det helt,
men han förstod att det hade stått "Bosnian Combat". Han skulle alltså gå
tillbaka till databasen där de hade varit innan fast genom en annan ingång.
Johan klampade runt i sanden tills hela meddelandet hade försvunnit och
begav sig sedan tillbaka till stationen i rask takt.
"Hittade du vad du sökte", sade kvinnan bakom disken.
"Jodå", svarade Johan artigt och loggade ut så snart ROV:en var överlämnad.
Johan loggade snabbt in på Bosnian Combat ingång D och dök upp i denna
världen mitt i en skogsdunge. Dungen slutade bara ett paraolympiskt stenkast
framför honom där ett öppet landskap tog vid som bredde ut sig ända bort till
horisonten. Landskapet var dekorerat av bondgårdar och skogsdungar och
skulle ha blivit en storsäljande tavla, om det inte vore för att konstsmaken
hade ändrats sedan lång tid tillbaka. Detta landskap hade dock märkliga
invånare. Ute på öppningen framför trädansamlingen där Johan låg och
tryckte fanns en hord med elefantgrisar, en trettiotal vuxna djur med en
handfull avkommor. De stod runt eller i en brun damm ur vilken de försökte
dricka utan framgång. Johan insåg att den elefantgris som de hade jagat
måste ha varit en unge, eftersom de äldre djuren var mer än dubbelt så höga.
Det mest frapperande var att alla rörde sig i slow motion. De två små ungarna
-138-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
som sprang fram och tillbaka och jagade varandra svävade i luften för varje
språng de tog. Hela spektaklet fick det att se ut som en stilstudie i en
naturfilm, fast här i tre dimensioner. När han skulle röra sig själv märkte han
hur trögt det gick. Han själv var tydligen en del av slow motion världen.
"Hej Johan", viskade Lotus, "vi var lite oroliga att du inte lyckats komma
undan från kommissarie Koch."
Johan hoppade till eftersom han inte hade lagt märke till Lotus som låg precis
intill honom. Det var en viss fördröjning mellan det mentala hoppet och
rycket i hans kropp, som när det väl kom gick drömskt långsamt som allt
annat i den här miljön. Rösterna gick däremot inte långsamt som tur var.
"Jodå jag hann undan men jag vet inte vart jag skall ta vägen nu."
"Rör på dig hela tiden tills detta är över."
"Ja men vart?"
"Jag vill inget veta, det får du klara själv. Kom med här så går vi bort till de
andra."
Johan följde bakom Lotus som gick sakta och mjukt som en astronaut på
månen bort till Tanja, Melanie och Jörn som satt och tittade ut på
elefantgrisarna.
"Hej Johan", viskade Tanja glatt. "Hittade du vårt meddelande?"
"Jodå, efter ett tag, men inte förrän jag stod mitt uppe i meddelandet. Lotus,
kan du inte använda billigare mötesplatser i fortsättningen? Jag ruinerar mig
om vi skall träffas på månen."
"Jo jag vet, det var lite överdrivet", sade Lotus, "det var därför vi inte kunde
vänta på dig så länge heller. I fortsättningen tar vi billigare ställen. Men visst
var det fräckt att vi skrev ett meddelande till dig i sanden på månen som du
läste."
"Jo det var fräckt, men en gång räcker."
De stora elefantgrisarna gick sakta omkring och frustade. De var törstiga,
men kunde trots vattnet i dammen inte stilla sin törst. En hona sprang i
ultrarapid ut i sjön och sjönk ner helt och hållet, så att det såg ut som hon
drunknade, men strax efter kom hon upp på andra sidan. Normalt sett hade
hon drunknat, men den här världen var fanns inte döden till skillnad från
källan där hon hade växt upp. Honan skakade på sig och en skur av
vattendroppar sjönk sakta som fjädrar till marken. En stor hanne brölade ut
sin ångest och fick sympatibröl från en annan hanne.
"Vad är det med dem?", frågade Johan.
"De har inte ätit eller druckit på länge", svarade Lotus, "därför har de panik.
Trots att de numera finns i en miljö där döden inte längre finns så kämpar de
instinktivt för att hitta något att äta och dricka. Den enda döden de kan
uppleva är att bli dödade av någon och den enda födan de kan finna är genom
att döda ett annat djur från samma källa."
-139