Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
bakom henne men allt hon såg var det fallande regnet.
En likadant läte ljöd igen och denna gången varade det i några sekunder
vilket var tillräckligt för att hon skulle förvissa sig om att det definitivt inte
var en bromsande bil. Hon vände sig om för nu hade hon tydligt hört att
ljudkällan kom bakom henne men hon kunde inte se något. Lätet besvarades
snart av ett likadant läte framför henne. Plötsligt blev hon helt kall när hon
insåg att hon kände igen lätet. Det var precis samma slags gälla skri som de
osynliga varelserna de hade tagit bort tidigare under dagen från EcoSeas
informationsdatabaser. Även om läten inte var samma kontinuerliga gälla
skrik som när de hade genomfört sin massutrotning så var det samma typ av
läten, bara att nu lät det mer kontrollerat, som om de kommunicerade med
varandra. Nu var det kanske deras tur att ge sig ut på jakt, precis som hon
hade sagt till Axel. Renate kände hur hon höll på att skrämma upp sig själv
och slog bort hela tanken. Det var mörkt och hon var ensam i ett regnväder
och hon höll bara på att stirra upp sig själv. Hon hade ställt bilen på andra
gata till vänster och när hon skulle vara framme skulle hon köra iväg med
radio påslagen och lyssna på tryggt nonsensbabbel på radion och slappna av.
Det var ju så otroligt dumt att tro att de digitala organismerna hon hade
försökt radera skulle komma ut i verkligheten och börja skrika och överfalla
henne. Det var ju rent teoretiskt omöjligt! Hon var ju ingenjör i datorteknik
och borde ju inse detta, tänkte hon och log för sig själv över hur naiv lite
ensamhet och mörker kunde göra en.
En ROV dök upp från en sidogata på andra sidan gatan. Det var en gammal
grön terränggående ROV av det amerikanska märket Leap. Den gick med
händerna höjda framför sig som om den var beredd för anfall. Den tittade på
Renate en kort stund innan den skrek ett högt gällt ihållande skrik, som direkt
följdes upp likt en vargs ylande av två avlägsna artfränder som befann sig
någonstans bakom henne utom synhåll. Renate började instinktivt springa
utan att bry sig om att hålla paraplyet upprätt. Regnet forsade nerför hennes
ansikte, men hon brydde sig inte. Hon ville bara så fort som möjligt komma
till bilen. När hon passerade förbi första sidogatan på vänster sida dök det
upp ytterligare en ROV runt hörnan på bara en armlängds avstånd som
stämde upp i samma skrikande kör som sina övriga flockmedlemmar. Renate
fortsatte att springa rakt fram utan att se sig om. Hon trampade fel så att hon
trillade och landade på alla fyra mitt i en vattenpöl, vilket fick händerna att
dekoreras med skrubbsår. En bråkdel av en sekund senare var hon uppe på
fötterna och for iväg som en dopad 100-meterslöpare, nu utan paraply.
Hennes byxor var helt genomblöta och ena byxknät hade en reva. På nästa
sidogata till vänster fanns räddningen, bilen. Hon girade snabbt runt
husknuten och krockade med en varelse vilket fick henne att skrika till.
Varelsen var en förvånad professor Schröder med en röd fläck på hans vita
-154-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
skjorta som hade fått av Renates ena hands skrubbsår när de hade stött upp.
"Vad står på Renate? Du är ju alldeles genomblöt."
"Jag berättar i bilen. Hoppa in!", skrek Renate och följde sitt eget råd med
utomordentlig snabbhet.
När professor Schröder hade satt sig i bilen körde Renate iväg med en
rivstart. Hon körde professorn via en omväg fram till WeAreVR:s
kontorsbyggnad med vindrutetorkarna på full hastighet medan hon berättade
lätt osammanhängande utan några andningspauser om vad hon hade upplevt.
Ingenstans syntes några ROV:ar till.
Kapitel 31
ROV:en närmade sig Tanja och Johan med långsamma, bestämda steg med
dess blick fastlåst mot dem. Dess regnblöta metallskal glimmade i gatljuset
som trängde in genom den öppna källardörren. Johan och Tanja höll hårt om
varandra, men rörde sig inte efter som de vara paralyserade i brist på
flyktväg.
ROV:en stötte mot en cykel som stod i vägen varpå den trillade på cykeln
intill vilket genererade en dominoeffekt som resulterade i att ett knippe
cyklar föll till marken med ett metalliskt kabrak.
"Helvetes skit", sade ROV:en.
Johan och Tanja tittade förvånat upp på ROV:en.
"Ja, ni får förlåta, men jag har precis lärt mig köra den här manicken och det
går inte speciellt bra."
Johan och Tanja fortsatte att glo förvånat, men sade fortfarande ingenting.
"Ja, jag får kanske presentera mig. Jag heter Gödel, var inte oroliga jag är
inte en av dem."
"Vem är du då?", frågade Johan.
"Jag är journalist för Morgenpost. Jag skriver om den här historien, förstår
du."
"Vilken historia?", sade Johan.
"Gissa Johan, EcoSea-läckan förstås". Gödel harklade sig.
"Hur vet du mitt namn?", frågade Johan.
"Undersökande journalistik. Jag kan inte bara ditt namn utan även namnen på
övriga som hjälper Lotus, d.v.s. Tanja bredvid dig, Melanie och Jörn."
"Melanie, såg du Melanie?", frågade Tanja och snörvlade.
"Jo jag såg henne. Det var folk som försökte få liv i henne."
"Är hon död?", frågade Tanja bestört.
-155