Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Melanie, som var den enda som såg skådespelet eftersom Tanja hade blicken
fäst mot hålet i väggen som hon var på väg mot. Gödel trillade ner i vattnet
som en nedhuggen fura och landade med ett plask i vattnet, vilket skapade
allmän panik i blåspiggsstimmet. Tanja såg i skuggan på väggen framför sig
vad som hände och vände sig snabbt om lagom för att se försvinna ner i
vattnet. Hon böjde sig ner snabbt och drog upp hans huvud ur vattnet, varpå
hon fick syn på att hans högerben låg vikt i en onaturlig vinkel. Han måste ha
brutit benet, eller tappat VR-ankelbandet. Huvudet hängde livlöst. Tanja
viftade åt Melanie att hon skulle ta tag i Gödels ben, men utan att vänta på
Melanies reaktion började hon släpa Gödel baklänges mot hålet. Melanie fick
tag i hans ben och lyfte upp Gödel, men det blev bara klumpigare att förflytta
sig varför Tanja viftade åt Melanie att släppa Gödels ben igen. Tanja kände
det som om tryggheten skulle finnas genom hålet i rummet bredvid och att
herr Gödel skulle räddas bara de kom in där. Detta var helt ologiskt eftersom
Gödel uppenbarligen blev attackerat av något i verkligheten men Tanja
handlade på impuls och Gödels verklighet kunde hon ändå inte påverka så
mycket härifrån. Framme vid hålet i väggen lade sig Tanja på magen i
vattnet. Hon dök ner under vattnet och tog tag i hålets kanter och drog sig in
till rummet bredvid. När hon var igenom lyfte hon upp ansiktet ovanför
vattenytan och tittade sig omkring. Rummet var kolsvart så när som det
svaga ljuset från vattnet precis runt hålet som var vagt upplyst tack av
Melanies lampa på andra sidan och av alla blåspigg som lös upp vattnet
neonblått. Här var nästan tyst och gastarnas skri hördes bara svagt genom
träväggen som skilde de båda lastrummen åt. Hon böjde sig ner i vattnet igen
och sträckte sina armar genom hålet och fick tag på Gödels axlar. Hon drog
sakta igenom hans kropp genom hålet. Hans förvridna ben fastnade i hålet så
att hon fick rycka till innan hela kroppen var inne. Hon fumlade i mörkret för
att känna vad som var herr Gödels huvud. När hon hade lokaliserat det lade
hon det mot sitt bröst medan resten av Gödels kropp låg under vattnet.
"Herr Gödel?"
Gödel stönande svagt till svar.
"Hör du mig herr Gödel?", sade Tanja med orolig röst.
"Tanja...", viskade herr Gödel plågat.
"Var det en ROV?", frågade Tanja.
Ett knappt hörbart ja kom till svar.
"Är du illa skadad?"
"Tanja..."
"Säg var du är Gödel, så fixar jag ambulans", sade Tanja och snörvlade till.
"Det är inte lönt... Tanja...det är för sent..."
"Har någon redan meddelat ambulansen?", frågade Tanja.
"Det är för sent...lyssna..."
-180-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Jag lyssnar herr Gödel."
"Jag vet var källan är..."
"Hur kan du veta det?"
"Källan...vi måste tillbaka... till Checkpoint Charlie."
"Det går inte herr Gödel", sade Tanja och kände hur en ensam tår rann nerför
hennes kind. Vi kan inte komma tillbaka. Checkpoint Charlie har vi passerat
för länge sedan. Det finns ingen återvändo."
"tillbaka..."
Tanja kände hur hennes ensamma tår fick sällskap av flera. Hon kramade om
herr Gödel och vaggande honom mot hans bröst där de satt i det kolsvarta
mörkret med vatten upp till midjan. Herr Gödel sade inget mer.
Kapitel 39
Johan lutade sig ut genom fönsteröppningen för att se om ROV:en var ur
funktion. Så fort han sträckte ut sitt huvud utanför karmen fick han ett slag av
en järnhand och föll baklänges in i rummet igen nedför fönsterbordet och
landade till slut på rygg på golvet. Han tittade upp på Tanja och såg hur en
tår rann nerför hennes kind. ROV:en var tydligen av yttersta kvalité. Det
enda TV:n hade lyckats göra var att krossa ROV:ens vänsteröga och ge den
en plåtbuckla i pannan, men för övrigt verkade den helt oskadd. ROV:en
försökte ta sig in genom fönsterkarmen, men hade svårt att ta sig runt den
trasiga TV:n som hängde och dinglade i säkerhetskedjan mitt i
fönsteröppningen. ROV:en tryckte TV:n åt sidan och lyckades få grepp om
fönsterkarmen varpå den klämde sig förbi. När Johan hade tagit sig upp på
benen stod ROV:en redan på fönsterbordet.
Plötsligt lös lastrummet upp av Melanies fotogenlampa när hon tände den på
nytt efter att ha dykt in genom hålet. Tanja satt på knä i vattnet med herr
Gödel i sin famn. Melanie tittade sig omkring i det varma fladdrande
lampljuset och noterade att det här lastrummet var i stort sätt identiskt med
det intill. Tomma trälårar flöt i knädjupt vatten och vattnet glimmade ljusblått
av alla fiskar som fanns än mer här än i lastrummet intill. Melanie ryggade
plötsligt tillbaka, när hon insåg att två främmande män stod intill bortre
väggen och iakttog dem.
"Hejsan gott folk", sade en bekant röst.
"Lotus?", frågade Tanja förvånat och vände sig om.
"Ja det är jag."
-181-