Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Jag vet inte", svarade Johan eftertänksamt, "jag tror det är bäst att vi sticker
härifrån."
"Varför då?"
"Vi är alla på flykt undan kommissarie Koch och vi har alla tre valt skolans
datorsalar, vilket är det första stället man skulle gissa på. Kommissarie Koch
kommer med all sannolikhet att genomsöka TU närsomhelst."
"Vad skall vi ta vägen tycker du?", frågade Melanie.
"Vi går till några telekiosker och loggar in oss därifrån. Bara så att vi inte är i
vår institutions datorsalar. Vi kollar upp de här andarna och, sedan försöker
vi hitta någonstans att sova."
"Ute i regnet? protesterade Tanja.
"Det är hytter Tanja, så man blir blöt", sade Melanie. "Jag tycker det låter
okej, men vi kan inte hålla på för länge för jag börjar bli trött."
De sprang ut i hällregnet till ett par telekiosker som låg på en mörk sidogata
nära TU. Regnet hamrade skoningslöst på de paraplylösa ungdomarna och
vätan trängde snabbt in genom kläderna. Genom en liten molnöppning
sipprade månljuset fram, vilket fick Johan att tänka på att han suddade ut ett
meddelande i månsanden för bara två och en halv timme sedan. Det regnade
iallafall inte på månen. De kom fram till de fyra glaskabinerna som endast
var svagt upplysta av en ensam gatlampa. Johan skyndade sig oartigt in i den
första hytten för att komma undan regnet snabbt, men upptäckte till sitt
förtret att den var vandaliserad. Melanie tog hytten bredvid, Tanja nästa och
Johan fick ta den som befann sig längst in i gränden. Tanja räckte ut tungan
åt Johan på skoj för att han hade fått springa längst i regnet.
Ett par minuter senare stod de vid trädavdelningen inne i VOSM igen. Hela
luften vibrerade av gälla skrik från ljudkällor som hela tiden rörde sig.
"De verkar ha blivit mer aktiva nu", sade Melanie.
Johan fick anstränga sig för att höra henne genom oväsendet eftersom
skrikandet hade tilltagit sedan han var här för tio minuter sedan. Ju längre ner
längs trädgången de kom desto mer tilltog frenesin i varelserna skrik. Även
om man inte kunde förstå vad alla skrik betydde kunde man gissa sig till att
organismerna inte tyckte om deras närvaro. Till slut stod de framför ett
visningsbås som var stort som en fotoautomat i vilket man kunde gå in för att
se olika hur det träd man valt gjorde sig som skog. Aktiviteten verkade ännu
starkare inne i visningsbåset varför de med hjälp av kroppsspråk kom
överens om att gå in. Tanja tog Johans hand och tillsammans gick de in i
visningsbåset tätt följd av Melanie. Det nuvarande motivet i visningsbåset
var uppenbarligen gran för de befann sig mitt i en tät skog av ståtliga gröna
granar, något för stora för att kunna vara julgranar. De transparenta
varelserna skrek hysteriskt. Det kändes som om de hade stigit in mitt deras
getingbo. Det var omöjligt att särskilja enskilda individer i det kollektiva
-150-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
skrikandet. Johan kände det som om hela hans kropp var uppfylld av dessa
varelsers läten. Tanja höll för sina öronen i en ren reflex.
Melanie slog plötsligt upp sina händer som hon försvarade sig mot någon
som anföll henne. Johan skyndade bort till hennes sida och försökte putta
bort den som anföll henne, men det fanns ingen där. Han slog med sina
händer framför henne för att hjälpa henne, men lyckades bara träffa en
grankvist, som tack vare snygg programmering knäcktes och dalade ner på
marken. Melanie for baklänges av ett slag som verkade komma från
ingenstans. Johan försökte skrika Melanies namn men ingenting kunde göra
sig hört i denna världen i konkurrensen med varelsernas skrik. Melanie
hängde livlös mot en osynlig vägg, vilket fick Johan att inse plötsligt att det
måste givetvis vara någon i verkligheten som anföll henne. Innan han hann
tänka tanken klart fick han ett slag rakt i ansiktet så att VR-glasögonen flög
av honom och landade på kabingolvet samtidigt som han slog i sitt bakhuvud
mot telekioskens glasdörr. På andra sidan telekioskens sönderslagna
fönsterglas stod en ROV, fjolårets modell av koreanska Dae Go, och stirrade
på honom. Regnet forsade ner över ROV:ens kropp och bildade små rännilar
och dess videoögon pryddes med ständigt fler droppar, som tyvärr inte
verkade påverka dess seende. Rutan dem emellan var krossad och glassplitter
prydde kabinens golv. Regnet utnyttjade den nygjorda öppningen och stänkte
in på Johan och kabingolvet. Johan såg på sin spegelbild i den ännu inte
krossade delen av rutan hur blod rann ner från hans panna. ROV:en slog in
ytterligare en hand genom det som var kvar av glasrutan och nytt glassplitter
stänkte över Johan, som reflexmässigt höll upp armarna och samtidigt vällde
mer regn in. ROV:en gick runt på sidan av telekiosken och krossade även
detta glas i ett tredje slag riktat mot Johan, som lyckades undvika slaget
genom att kasta sig baklänges mot glasdörren. Han böjde sig ner och ryckte
med sig sina VR-glasögon samtidigt som han tryckte upp dörren med ryggen
och backade ut ur telekiosken. Direkt kände han hur störtregnet vätte ner
nacken och hur kalla droppar begav sig ner längs hans rygg. ROV:en stod på
andra sidan med händerna halvt utsträckta som en brottare som är beredd att
slänga sin motståndare till golvet. Den följde Johan rörelser i sidled för varje
minsta rörelse varför Johan såg till att ha telekiosken dem emellan hela tiden.
ROV:en lyfte plötsligt ansiktet upp mot regnhimlen och skriade med ett gällt
ihållande läte, exakt samma läte som i shoppingcentret. Melanie hängde
blodig och livlös mot en av telekioskens krossade glasrutor. Regnvattnet
blandade sig upp mot Melanies blod och förde det vidare mot marken så att
den splittrade glasrutan snabbt tvättades ren. Tanja stod fortfarande med VRglasögonen
på sig och Johan hörde hur hon ropade Melanies namn. Johan tog
ett par snabba steg till Tanjas hytt, slet upp kabindörren och drog ut henne så
att VR-glasögonen slets av hennes ansikte och trillade ner på telekioskens
-151