Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
rulla, trampade elefantgrisen på hennes tjocka mittkropp så att den säckade
ihop och en gul klibbig massa läckte ur hennes kropp. Sekunden senare
sprattlade Amandas ben till en sista gång innan de för alltid stannade. Hennes
baneman tog tag i den tillplattade kladdiga kroppen med snabeln och förde
spindelkroppen till sin mun. Efter en stund av frenetiskt tuggande hade det
sista utstickande benet glidit in i munnen. Sedan började elefantgrisen gå nöjt
i sakta mak tillbaka mot skogsbrynet.
"Fort", ropade Lotus entusiastiskt, "släpp den inte ur sikte!"
Alla reste sig upp och följde efter djuret. Elefantgrisen fortsatte ännu
ovetande om sina förföljare i lugn takt mot skogsbrynet, vilket inte var
många steg borta.
"Spring!", ropade Lotus.
Johan började springa mot skogsbrynet. Efter några steg susade Jörn förbi
honom med större kliv. Elefantgrisen vände sig om och fick se fem
människor som kom springande mot honom, varpå den skrek till ett högt
gällt skrik och satte av i panik mot skogsbrynet. Jörn var tätt bakom, medan
de andra säckade efter.
"Jörn, du har tappat ditt vänsterben!", skrek Melanie.
"Var då? Hemma hos dig? Kan vi inte ta det senare?" skrek Jörn utan att
vända sig om.
"Nej nu!"
Jörn tittade hastigt ner på sina ben utan att sluta springa. Mycket riktigt hade
vänsterbenet försvunnit, medan högerbenet fortfarande verkade vara i
heltrim. Men han kunde fortfarande stödja sig på vänsterbenet, som bara
blivit osynligt för tillfället.
"Det är bara en bugg", skrek Jörn, "jag kan fortfarande stödja mig på benet.
Jäkla skitsajt! Koncentrera dig på Amandas mördare nu istället!"
Elefantgrisen störtade in i skogen och sprang snabbt genom
undervegitationen, rakt igenom buskar, hoppade över rötter och plaskade
över en bäck. Jörn var fortfarande närmst, men avståndet ökade.
"Sprid er", skrek Jörn, "sprid er i sidled!"
Johan vek av vänster om Jörn. Grenar strök längs hans kropp medan han
sprang fram och han hörde de andra ropa till varandra bortom Jörn
"Jag ser den", skrek Jörn. "Den svänger, den kommer mot dig Johan. Spring
mer åt vänster."
Johan sprang ännu mer vänster genom buskar och snår. Han försökte hoppa
över en bäck, men misslyckades och trampade med ett plask ner med ena
foten. Han fortsatte uppå andra sidan. Efter att ha klättrat upp för en liten
kulle på alla fyra stod han plötsligt öga mot öga med elefantgrisen.
Elefantgrisen tittade på Johan några sekunder och Johan tittade tillbaka.
Elefantgrisen flåsade och verkade redan utpumpad efter den korta
-122-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
springturen. Den tittade snabbt åt vänster och såg hur Jörn och de övriga
närmade sig snabbt och ljudligt. Plötsligt försvann den framför Johans ögon.
"Han har flytt", skrek Johan.
Han kollade snabbt igenom loggningslistorna.
"Han har stuckit till horror.wearevr.jp."
"Vad sade du?", skrek Jörn som var närmst. Hans vänsterben var synligt
igen.
"Horror.wearevr.jp! Jag sticker dit nu. Säg till dem andra", sade Johan och
loggade ur. Med några snabba pekningar på objekt som verkade sväva i
luften var han inloggade i den nya basen.
Han dök upp i en kolsvart värld där det enda ljuset kom från månen på
himlen som syntes svagt genom molntäcket. Ljuset var för svagt för att han
skulle kunna urskilja någonting. Det var helt tyst så när som på ett krafsande
ljud under honom, eller möjligtvis kom ljudet från sidan. Månen trädde
gradvis fram i en lucka bland molnen, vilket fick en varg att börja yla. I det
tilltagande månljuset lyckades Johan urskilja ett midjehögt kors nedstucket i
marken framför honom, vars inskription löd: "Frank Stein 1745-1788".
Månen gjorde sig fri från den sista delen av molntäcket och lös upp hela
landskapet. Så långt Johan kunde se fanns fler kors och gravstenar. Det var
en ändlös övergiven kyrkogård i ökensand, kliniskt befriad från varje form av
vegetation. Johan kändes sig lite illa till mods och hoppades att de andra
skulle logga in så fort som möjligt.
Lite längre bort såg han en skugga, som rörde på sig sakta. Den svarta
siluetten måste vara elefantgrisen, antog Johan och började gå mot den
försiktigt för att inte skrämma bort den. Sakta passerade han gravsten för
gravsten medan den svarta skuggan stod kvar på samma plats. När han var
endast några steg från skuggan, vände sig varelsen om och skrek ett högt
ihållande gällt skrik. Varelsen visade sig vara ett lik vars ena öga hängde ner
för kinden. Där den högra kinden borde vara fanns bara ett stort hål fullt av
hundratals krälande likmaskar. Ruttnade köttbitar hade trillat av pannan och
blottade det nakna pannbenet. Liket började gå mot Johan vilket fick Johan
att backa utan att vända sig om. Han snubblade och trillade ner på marken
med en duns. Liket stapplade sig närmare och bakom det slöt fler monster
upp, alla lik med olika grader av förruttnelse, vilket fick Johan att tänka på
Michel Jacksons Thriller-video. Johan kom snabbt upp på fötter och vände
sig om för att fly men ändrade sig när han fann sig stå en andedräkts längd
från en soldat med halva ansiktet bortskjutit. Soldaten slickade sig runt sin
halva mun och skrattade. Johan snurrade runt för att försöka hitta en väg ut ur
den hastigt omslutande cirkeln av levande döda. Händer dök upp ur
underjorden och började dra i hans ben. Hur han än försökte röra sig kom han
-123