Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"För fyra minuter sedan."
"Fyra minuter! Vi har ju varit här hela tiden! Har någon smitit in i källaren
och satt på slussen utan att vi har sett dem?"
"Det verkar så Axel. Vi får väl gå ner och kolla."
"Gå ner? Tänk om skurken är kvar? Tänk om han är farlig?Skall vi inte be
någon annan att följa med?"
"Vem? Vi är ensamma här."
"Polisen tänkte jag på, men det är klart det tar för lång tid för dem att ta sig
hit."
"Du kan vänta här om du vill", sade Renate, "så går jag ner ensam."
"Nej, jag hänger med. Jag har sett för många skräckfilmer där folk delar upp
sig och det slutar alltid med att de blir ihjälslagna en efter en tills det bara
återstår hjälten. Och vi vet ju inte vem som är hjälten av oss två i den här
filmen. Jag följer med."
De öppnade en ståldörr med texten "Håll dörren låst!". Renate låste upp
dörren och öppnade den försiktigt. En ståltrappa ledde ner i den kolsvarta
källaren. Allt som hördes var surret från datorernas kylfläktar. Renate
beväpnade sig med sopkvasten som stod lutad mot väggen. Axel sträckte sig
efter ett paraply som låg på hatthyllan i korridoren. Sedan började Renate
sakta att gå ner för trappan så tyst som möjligt med Axel tätt bakom. De
kunde urskilja stordatorernas ljusdioder som lös och blinkade i olika färger
och vars enda syfte var att efterlikna hollywooddatorerna som brukade bli
onda på filmduken och ta över världen. Det var medveten design för att få
datorerna att se potenta ut, vilket hade lyckats eftersom WeAreVR hade köpt
in ett flertal.
De hörde ett ljud. Axel visade att han var beredd att slå med sitt paraply och
att Renate skulle vara beredd med sin sopkvast. De fortsatte sakta ner för
trappan medan de spanade ut över det avlånga datorrummet. Förutom
lysdioderna gick det inte att urskilja något i mörkret. Strömbrytaren för ljuset
befann sig, av någon ogenomtänkt anledning, vid foten av trappan. De
fortsatte ner så tyst de kunde på ståltrappan medan de tittade ut över det
mörka datorrummet. Rummet bestod av två rader med garderobsstora
stordatorer, som tillsammans utgjorde basen för EcoSea. Tio av datorerna var
slussdatorerna, d.v.s. brandväggar, vars enda uppgift var att se till att inget
läckte ur ur EcoSea. De övriga datorerna var specialdatorer som bestod av ett
sammankopplade nätverk av FPGA:er var de som innehöll hela EcoSeas
miljö. Iallfall den delen av EcoSea som inte var på vift. När de hade kommit
ner till källargolvet sträckte sig Axel efter strömbrytaren för att tända ljuset,
men hindrades av Renate.
"Vänta med att tända tills jag har smugit fram en bit", viskade Renate, "på så
vis kan jag kanske överraska banditen om han finns kvar. Räkna till tio innan
-134-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
du tänder."
Renate gick tyst på huk längre in i datorrummet och försvann in i mörkret ur
synhåll för Axel. Han var inte nöjd med att de hade skilt sig åt, för nu fanns
det risk för skräckfilmsscenariot. Han hoppades att han var hjälten iallafall.
Efter att ha grubblat på detta en kort stund insåg han att han glömt att räkna,
varpå han tände ljuset direkt.
"Renate", ropade Axel försiktigt.
"Ja, jag är här vid sluss 7. Ingen fara, datorrummet är tomt."
Axel slutade att blunda och såg Renate stå mitt framför sluss 7 bara på ett
längdhopprekordavstånd ifrån honom.
"Är sluss 7 på?"
"Japp, men inte länge till", sade Renate och tryckte på off-knappen varpå alla
dess lysdioder slocknade och dess fläkt stannade.
"Har verkligen någon varit här nere för fem minuters sedan och satt på
slussen utan att vi har märkt det?"
"Uppenbarligen", svarade Renate, "men jag förstår inte hur någon har tagit
sig in och ut."
"Inkräktaren kanske är kvar?", sade Axel.
"Tror jag inte."
"Han kanske är där inne", sade Axel och pekade mot en järndörr märkt
"EcoSea 2".
"Nej, dörren är låst och hel."
Axel gick fram och kände på dörren. Den var mycket riktigt låst
fortfarfarande.
"Hur förövaren än kom in, så har han redan hunnit fly."
"Okej", sade Renate, "då går vi upp och ringer kommissarie Koch igen."
Axel vände sig om och såg en skugga på väggen. Han tog snabbt upp sitt
paraply för att vara beredd att försvara sig. Skuggan rörde sig blixtsnabbt och
tog även det upp ett avlångt vapen.
"Renate, kolla skuggan. Någon är här!"
"Axel, slappna av. Det är din egen skugga."
Axel sänkte sitt paraply, vilket besvarades med en identisk manöver från
skuggan.
"Hoppsan", sade Axel och log generat.
Kommissarie Koch var på plats trettio minuter senare.
-135