Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
själva ute på näten. Vi har passerat Checkpoint Charlie och det är ingen
reversibel process, så den skadan är evig men som alla ekosystem kommer
det uppstå balans. Om någon art kommer ställa till särskilt med problem
kommer människan att försöka utrota just den arten och förhoppningsvis
lyckas, men att utrota hela ekosystemet går aldrig mer, bara åstadkomma
förändringar."
"Man kanske kan förändra monstren till små snälla nallebjörnar?", sade Axel
skämtsamt vilket fick Melanie att skratta till.
"Så det kan bli problem ändå men inte förrän senare?", undrade Tanja.
"Det kan bli problem och kommer säkert att bli. Några ROV:ar kommer att
gå ur funktionen någonstans, någon dator kommer att krascha och dylikt. Nu
har vi fått en andningspaus genom att stänga av källan där utvecklingen
skedde så otroligt snabbt, men någon dag i framtiden kommer vi säkert få
problem med organismer igen. Om inte annat kommer de alltid medföra en
extra kostnad eftersom de tar upp kapacitet på näten. Men för tillfället har vi
iallafall undvikit en evolutionär härdsmälta. Men den kan komma senare."
"För min del är det över iallafall", sade Jörn.
"Jag tycker vi alla skålar för att det är över", sade Lotus och höjde sin
kaffekopp. Alla höjde sina koppar och de skålade med ett kling utan att
dricka.
"Jag föredrar när man kan dricka också", sade Melanie.
"Jag föredrar när man kan bli snurrig i huvudet av drickan", sade Axel och
skålade åt Melanie.
"Jag med", sade Melanie och lät sin kopp klinga mot Axels kopp.
Renate fick ögonkontakt med Axel och nickade åt honom diskret att han
skulle göra ett försök med Melanie. Axel blev generade och låtsades inte se
Renate.
"En sak undrar jag", sade Johan, "hur kunde du förstå att vi plötsligt skulle
sticka till WeAreVR efter att vi hade hållit på att leta runt nätet?"
"Tja det visste jag inte", sade Lotus, "frågan bör istället ställa sig till herr
Gödel. Men i båten sade han att vi måste tillbaks till Checkpoint Charlie.
Alla ni andra förstod det som att han önskade att vi skulle vrida tiden tillbaka
innan EcoSea hade passerat Checkpoint Charlie i sin utveckling, men jag
fattade direkt att vi skulle till platsen Checkpoint Charlie. Jag visste också till
skillnad från er andra att WeAreVR:s EcoSea avdelning ligger just vid gamla
gränsövergången Checkpoint Charlie, längs Friedrichstrasse i
byggnadskomplexet som heter just Checkpoint Charlie. Det var ju egentligen
ganska logiskt. Läckan kom från EcoSea direkt, inte någon annanstans ifrån.
Sedan anledningen till att vi träffades av en slump i båten berodde på att vi
var där väldigt nära källan. Kommissarie Koch hade träffat er i VOSM och
tog formen av Melanie och väntade gick vidare till båten och väntade på er.
-200-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Jag och Jörn följde ett annat spår och kom till samma båt något före er. Alla
kom till samma miljö, eftersom en stor del av läckan ur EcoSeas spreds ut på
näten via skeppssajten. Fullt logiskt, ett steg närmare källan, men som sagt
hur herr Gödel förstod redan då att det var EcoSea som var själva källan, det
har jag ingen aning om. Det får han svara på."
"Man har ju lite Sherlock Holmes i sig", skrockade herr Gödel. "Nej, det är
inte så djupt egentligen, men det är samma anledning varför det kunde
komma så många ROV:ar utifrån som gick in i WeAreVR-byggnaden."
"Kan du precisera dig lite mer."
"Okej, jag hade ingen aning om källan när jag kom ombord på båten. När vi
var ombord på båten stod jag fysiskt och körde från en telekiosk på
Kochstrasse, ett stenkast från Checkpoint Charlie byggnaden. Då blev jag
plötsligt blev anfallen av en ROV som slog mig sönder och samman. VRglasögonen
slogs av mig och blev hängande runt halsen på mig likt ett
halsband. När jag såg ROV:en som höll på att massakrera mig såg jag att det
stod EcoSea skrivet på dess bröst. Och varför hade EcoSea ROV:ar tänkte
jag? Det var ju helskumt. Således insåg jag att det är därifrån skiten måste
komma. Tja, jag var ju givetvis inte säker det vara bar min första tanke. Jag
bara sade att vi måste till deras högkvarter på Checkpoint Charlie, även om
det inte hade varit källan hade ju det varit intressant att se var ROV:arna kom
ifrån."
"Hur kunde alla ROV:ar anfalla oss utifrån när jag och professorn försvarade
Lotus?", sade Jörn, "På dem stod det också EcoSea på bröstet."
"Alla med EcoSea på bröstet borde egentligen ha varit inlåsta i EcoSea 2rummet,
men det fanns en väg ut, en branddörr", förklarade professor
Schröder, "som inte ens hade ett handtag på utsidan, som var tvungen att
finnas av hänsyn till säkerhetsföreskrifter. Eftersom vi aldrig förutsåg att
någon skulle vilja bryta sig ut, var den dörren bara att öppna inifrån. De sista
tio timmarna ungefär hade den stått på vid gavel. Någon ROV väl kommit
nära handtaget och så hade dörren gått upp."
"Skönt att de är borta nu iallafall", sade Jörn.
"Otroligt skönt", sade Melanie, "jag har fått nog av äventyr. Nu vill jag ha
lugn och ro, fast kanske fullt inte så lugnt och tråkigt som jag har det nu på
sjukhuset. Allt man kan göra här är att glo utöver Humboldthamnen, vilket
inte är så upphetsande."
"Humboldthamnen?", sade Axel överraskat, "då ligger vi ju på samma
sjukhus, Humboldtlasarettet. Iallafall tills jag skrivs ut i morgon."
"Vad kul!", sade Melanie uppriktigt.
Renate nickade ivrigt åt Axel att sätta in en stöt. Axel tog mod till sig.
"Vad skulle du säga om en underbart mesig romantisk middag med mig
ikväll?", frågade Axel.
-201-