Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Kapitel 26
"EcoSea attackerad av ARA", stod det med stor fetstil på Berliner
Morgenposts förstasida. Där stod att läsa om hur ARA sedan länge planerat
att slå hål på EcoSeas tank och de hade anfallit direkt efter invigningen.
Läckan kan komma att förgifta hela världens datorer. Dessa nya uppgifter
styrker också ryktet att ARA skulle ligga bakom den senaste tiden av
skenande ROV:ar. Hela historien bekräftades med "Inga kommentarer"uttalanden
från polis och personal på WeAreVR. Som signatur stod Gödel.
Gödel lade tidningen åt sidan och lutade sig tillbaka mot bänken i busskuren.
Han tog upp en halvdrucken glasflaska med Landliebemjölk ur sin bruna
överrock och sörplade i sig mjölken så att det rann ner längs kinderna. Han
torkade han sig om kinderna och blickade ut över den förbipasserande
trafiken som stänkte vatten i stora kaskader när den for förbi i en aldrig
sinande ström. Det gick inte att se vem som satt i bilarna eftersom regnet hela
tiden smattrade mot rutorna och skapade en ogenomtränglig vattenridå.
Vindrutetorkarna kämpade förgäves för att få bort allt fallande vatten.
Lyckligtvis hade denna busshållplats ett skyddande tak så att Gödel kunde få
lite respit från regnet som aldrig verkade vilja sluta. Det hade pågått i flera
dagar nu, vilket gav Gödel en känsla av klaustrofobi. Vart han än gick hade
han väggar av fallande regn runt omkring sig, vilket gjorde att allt blev
jobbigt och blött.
Farisch hade varit nöjd. Han hade för ett par sekunder glömt att vara konstlat
snäll, utan blev helt ärligt mycket nöjd. Han hade inte undrat över vilka
källor herr Gödel hade, eftersom det var "en hörnsten för demokratin att en
journalist fritt kunde använda sig av vilka källor som helst". Så hade Farisch
sagt iallafall. Herr Gödel var nöjd. Det var första gången på länge han hade
haft den känslan och han hoppades att detta bara skulle vara början. Mycket
mer skulle kunna skrivas om den här historien. Den här artikeln hade varit en
så kallad "allmän översiktsberättelse", d.v.s. fritt efter vad journalisten själv
trodde utan styrkande källor. Nästa artikel skulle han försöka få med lite
fakta i.
Kapitel 27
"Är du Johan El Bahraoui?", frågade kvinnan bakom disken vid ROVuthyrningsstationen
vid Schillerkratern på månens solsida. Kvinnan befann
-136-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
sig av praktiska skäl på jorden och hon var bara uppkopplad med Johan via
en videoförbindelse, men för kunden, d.v.s. Johan, såg det ut som om hon
verkligen befann sig i stationen.
"Ja", svarade Johan.
"Jag har ett skriftligt meddelande till dig som jag skulle läsa för dig: "Johan,
hämta ett meddelande vid klippstenen vid Schillerkraterns kant."
"Var ligger det?", frågade Johan.
"Du ser det till vänster så fort du kommer utanför stationen."
"Är inte de andra kvar?"
"Nej, inte om du syftar på han som gav mig meddelandet. Jag tror att han
sade att du var sen."
"Jo, det är jag. Jag får väl gå upp dit och se om jag får något meddelande.
Hur lång tid är det dit?"
"Det tar bara två minuter att gå dit. Gå rakt till vänster när du kommer
utanför stationen och sedan går du rakt mot stenen. Du ser den direkt."
"Tack", sade Johan.
"Men vänta, det står mer på meddelandet: procent, en tvåa, procent, ochtecken
en sjua".
"Ja, men det där är bara störningar som alltid fastnar på alla email nuförtiden
av någon konstig anledning."
"Ja, men jag måste läsa upp det för dig ändå av juridiska skäl. Annars kan du
säga att du inte fick hela meddelandet. Få se nu, var jag var någonstans. Jo
jag hade precis sagt och-tecken följt av en sjua. Meddelandet fortsätter med
en tvåa, en trea, procenttecken..."
Johan skakade på huvudet och styrde ROV:en ut ur stationen. Han tog direkt
av till vänster och började gå mot kraterkanten. Direkt såg han stenen, precis
som kvinnan bakom disken hade sagt. Det var mycket riktigt det enda stora
klippblocket i närheten. Solen lös över den sterila månöknen samtidigt som
himlen var full av stjärnor, mer än han någonsin hade sett förut. Vid
horisonten syntes hans hem, jorden, som lyste som en blå liten kula. Där på
den blåa planeten befann han sig nu, närmare bestämt i TU:s datasalar som
hade blivit hans första tillflyktsort undan kommissarie Koch och hans
kollegor.
För varje steg han tog rev han upp damm som sakta sjönk tillbaka ner mot
marken bara sakta som om han vore under vatten. Han kunde se spår av flera
ROV:ar som hade passerat här före honom. Utan tvivel var detta ett populärt
utflyktsmål, vilket hade skapat en väl upptrampad stig fram till kraterkanten.
Det var lite annorlunda att styra en ROV på månen än vad det var att styra en
ROV på jorden på grund av att tyngdkraften var lägre här. Om han tog ett
steg för häftigt förvandlades steget till ett kort hopp, vilket var omöjligt på
jorden med tanke på hur tunga ROV:ar normalt brukade vara. Johan försökte
-137