Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Johan slog i bergstaket i den lilla grottsalen, men det kändes inget. Han
började desperat simma ut ur grottan med Jörn tätt bakefter. Johan försökte
simma så fort han kunde men det kändes som han mest viftade med händer
och fenor i panik. Gång på gång stötte han mot kanten på grottan. Plötsligt
tog Jörn tag i Johans ben och höll fast honom. Hur Johan än försökte simma
satt han fast i Jörns grepp.
"Jag tror att monstret bet av mig benen Johan", sade Jörn.
"Släpp mig! Släpp mig då", skrek Johan som inte kände för att vara hjälte.
Johan vände sig om och såg hur gapet drog in Jörn alltmer i sitt svalg varmed
även Johan drogs med eftersom Jörn vägrade släppa greppet om hans ben.
"Släpp mig Jörn, annars blir vi båda uppätna!"
"Det är lika bra det så får vi alla tjugo gratisminuter", sade Jörn vilket blev
hans sista ord i den här världen.
När Jörns huvud bets itu släppte Jörns grepp om Johans ben, varpå Johan
snabbt försökte fly ut ur grottan. Men han hann inte långt. Gapet fick tag i
hans ben och kapade dem i höjd med knäna. Nästa tugga bet av Johan vid
höften och Johan äcklades av det krasande ljudet. Det sista han såg var ljuset
från grottöppningen genom ett rödaktigt moln. Sedan blev allt blev svart.
En skylt kom upp som meddelade att han var tillbaka i slussdatorn och att det
var noterat att han hade blivit uppäten. Han skulle ersättas med tjugo
gratisminuter som kunde tas ut när som helst. Det syntes inga spår av Jörn
eller Lotus. Han kopplade ner förbindelsen till slussdatorn och tog av sig VRglasögonen
och var tillbaka i sitt korridorrum. Solen hade gått ner medan han
hade varit uppkopplad, varför rummet var helt kolsvart.
Telefonen ringde. Johan famlade efter kontakten till taklampan och fick inte
upp luren förrän på tredje ringsignalen. Det var Jörn och Lotus som ringde
trepart.
"Du blev rädd, du blev rädd", retades Lotus som ett barn.
"Släpp mig, släpp mig", sade Jörn och härmade Johans röst.
"Jag försökte bara leva mig in i miljön", sade Johan och märkte att han var
helt svettig, "och det lyckades jag bra med."
"Du lyckades perfekt med det", sade Jörn.
"Det var jäkligt snygg!", fortsatte Johan.
"Jo, det var klart bra", sade Jörn.
"Heja WeAreVR", sade Lotus.
"Jag måste ta och plugga nu. Jag har varit uppkopplad hela dagen och inte
fått något vettigt gjort. Vi får ses på kursen imorgon!"
Efter att de hade lagt på luren stod Johan kvar ett tag och tänkte på vilken
fantastisk dag han haft. Han hade blivit uppäten och det kändes ganska bra,
iallafall i efterhand. Han satte sig ner för att göra ett försök att plugga, men
han hade svårt för att koncentrera sig och det blev inte mycket gjort.
-56-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Kapitel 11
Barnvagnen vällte varpå barnet trillade ut på marken och började skrika
hysteriskt. Strax efter ackompanjerades barnskriket av den förbannade
pappans besvärjelser. Mamman böjde sig ner och tog upp barnet som var
oskadat men chockat. Hon vaggade barnet i sina armar och försökte trösta sitt
söta flickebarn som vanligtvis plirade med sina vackra rådjursögon med hög
gullepluttfaktor, men som nu var helt utom sig av gråt. Pappan fortsatte att
skrika och vifta med nävarna åt den ROV som fjärmade sig från dem med
regelbundna mekaniska steg. ROV:en, en splitterny modell av lyxmärket
Stroll Toys, hade gått rakt på barnvagnen så att den trillade och sedan bara
fortsatt att gå i samma riktning som om inget hade hänt. Pappans första
impuls hade varit att slå till ROV:en, men han hade hindrat sig eftersom det
endast hade gjort skada på hans hand. Det var ju inte ROV:en själv han ville
åt utan den vettvilling som styrde den. ROV:en fortsatte att gå spikrakt mot
Humboldt Hafens kajkant.
"Va fan är det för oväsen?", muttrade en alkoholist som låg vid kajkanten och
lyfte på huvudet och tittade upp för att se vad det var som störde hans
förmiddagssömn. Han fick syn på ROV:en som glänste i solljuset och som
var på väg rakt mot honom med skoningslösa steg.
"Åh nej, kan man aldrig vara i fred?", tänkte den gamle mannen för sig själv
och rättade till sin gula mössa med sin friska hand. "Undrar vad ROV:en vill
mig? Det är säkert den där ansiktstatuerade ligisten vid stationen som hyrt en
ROV bara för att kunna trakassera mig igen. Kan jag inte få vara ifred?"
ROV:en stannade tvärt ett steg från uteliggaren med ena foten på en halvt
urdrucken ölburk. Ölburken knycklades ihop av ROV:ens tyngd och den
kvarvarande ölen sprutade ut. Resultatet blev en våt fläck och en ölburk tjock
som ett kreditkort. ROV:en och alkoholisten stirrade på varandra under
tystnad. ROV:ens svarta insektsögon, dess metallhud och dess mun som
bestod av ett utåtbuktande högtalargaller gav den ett elakt utseende. Men så
var det också ett dyrt ROV-märke och de dyrarare sportigare märkena var
alltid designade elakare eftersom det såg fräckare och sportigare ut. ROV:en
inspekterade mannens kropp sakta från huvudet ner till fötterna. Plötsligt fick
alkoholisten se något i ansiktet på ROV:en som skulle förändra hans liv. I
pannan stod det med stora svarta tecken: DG5.
"Fan, en uppenbarelse", sade det gamla fyllot.
ROV:en ryckte till av alkisens röst. Den gick omedelbart vidare runt fyllot
-57-