Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
till som om hon drömde obehagliga drömmar. Han hade betraktat Gödels
kraschade ROV som hade fastnat bredvid dem i en fryst ställning likt en
grekisk diskuskastare. Han hade tänkt på Tanja, på hur Melanies föräldrar
skulle ta den tråkiga nyheten, vad Lotus egentligen ville, hur mycket Jörn
visste, om han kunde lita på Gödel, om det inte skulle gå till kommissarie
Koch, vad de skulle göra när de kom till källan, om de kom till källan...
Tankarna hade cirklat runt och han hade blivit allt tröttare. Plötsligt hade
Tanja väckt honom och då var det redan morgon. De hade gått iväg till Ubahnstationen
vid Ernst Reuter Platz och efter lite byten hade de hamnat på
regionaltåget.
Vid Michendorf steg de av och hoppade på bussen mitt emot stationen som
tog dem till raststället vid ringmotorvägen Berliner Ring. När de steg av,
lyfte busschauffören sin telefon:
"Polisen? Jo, jag har en anmälan att göra", sade han medan han körde vidare.
Johan och Tanja ställde sig sist på raststället och började visa sina tummar
för de bilar som lämnade raststället och körde på motorvägen. Regnet öste
ner fortfarande och Johan förbannade sig själv att han fortfarande inte haft tid
att köpa ett paraply.
En strid strömmen av bilar dånade ute på den blöta motorvägen i
morgontrafiken. Motorljudet blandades med det sköljande ljudet av vattnet
som slungades upp av hjulen och rensade underredena. Efter tjugo minuter
stannade en bil. Johan hoppade över en vattenpöl och öppnade
passagerardörren.
"Skall ni mot Hannover eller Kassel?"
"Visst, hoppa in bara", sade föraren utan att ens titta åt Johans håll.
Man kunde inte ens se förarens nacke eftersom den doldes av mössan han
hade på sig. Johan hoppade in i framsätet och Tanja hoppade in där bak.
"Skall ni mot Hannover?", frågade Johan återigen när han var inne i bilen och
hade stängt dörren. Alla bildörrar låstes centralt. Mannen vände sig mot de
båda resenärerna så att hans ansikte blottades, vilket fick Tanja att börja
skrika och Johan höjde sina armar i skydd. Det var en ROV.
"Lugn, lugn. Jag är assistent Gertner, det är ingen fara. Jag hämtar in er till
stationen. Vi vill prata med er och ger er skydd."
Johan slappnade av och accepterade direkt situationen. Nu behövde de inte
fly längre och det var lika bra det. En sten hade lättat från hans hjärta. Han
tittade på Tanja och tog hennes hand. Hon log och såg ut som om hon kände
sig lika lättad som Johan.
"Kan man få en kaffe på stationen?", frågade Johan.
"Jajamensann. När vi kommer fram lovar jag att fixa kaffe och bullar åt er
båda så att ni kan äta frukost. Och så skall jag fixa en stor handduk ni kan
torka er med."
-160-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
Assistent Gertner tryckte ner gaspedalen och bilen satte sig i rörelse. De
accelererade ut på motorvägen med vindrutetorkarna påslagna.
"Kommissarie Koch vill prata med er nu direkt. Han har frågor som han
måste ha svar på så fort som möjligt. Har ni egna VR-glasögon med er?"
"Ja", svarade Johan.
"Koppla in er i jacken framför er", sade Gertner.
"Är det inte lite farligt att köra en bil med en ROV?", frågade Johan.
"Nej då", sade Gertner, "det är ingen fara. Vi inom polisen har bara
kraschsäkra ROV:ar. Det är kan inte bli fel!"
"Säger de som sålt dem till er det?", sade Johan skeptiskt.
"Ja, vi har garanti på det. Och dessutom säger kommissarie Koch det och han
är mycket kunnig när det gäller sådant. Dessutom har vi en hundra procent
felfri brandvägg som gör att det är omöjligt för någon annan att ta sig in på
polisens datorsystem. Så inga problem kan uppstå med våra ROV:ar."
"Mycket trovärdigt", muttrade Johan, "litar du så blint på kommissarie
Koch?"
"Inte blint", sade assistent Gertner, "men jag respekterar honom för hans
kunskap."
"Tycker du inte han är lite svår att ha att göra med?", frågade Johan.
"Jag förstår vad du menar", sade Gertner och gjorde en paus, "Han vill jobba
med självständiga människor samtidigt som han vägrar att kompromissa. Jo,
ibland kan det vara lite svårt".
"Han verkar lite för bestämd tycker jag", sade Johan och förvånades över
assistent Gertners öppenhjärtlighet över samarbetsproblemen med
kommissarie Koch. Uppenbarligen var det något som jäste inom honom och
troligtvis hade han ingen att vädra sina tankar med. "Var skall vi träffa
honom?"
Gertner blinkade vänster och körde ut i vänsterfilen.
"Där ni var igår, i varuhuset."
Johan kände hur det högg till i honom. Han ville inte uppleva vad han hade
varit med om en gång till.
"Jag går inte in där en gång till", sade Tanja.
"Inte jag heller", sade Johan uppgivet eftersom han anande att han skulle göra
det iallafall.
"Jag är ledsen men ni måste. Kommissarie Koch är redan där och väntar. Var
inte rädda, ni sitter i en polisbil. Ingenting kan hända."
Johan tittade på Tanja och ryckte på axlarna.
"Det är vansinne", sade Tanja.
Johan nickade, men tog på sig sina VR-glasögon iallafall. Han pekade så att
han fick fram det virtuella skrivbordet med tangentbord och skärm. Han
knackade in adressen till "Virtual Object Shopping Mall" och sekunden
-161-