Kapitel 4 - Esplanaden

Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
hindra sig från att småle litegrann eftersom tydligen även polisen inte kände
till Lotus verkliga utseende.
"Bra. Anledningen att vi har kallat hit dig på förhör är just för att vi vill tala
om Lotus förehavanden den senaste tiden. När såg du honom senast?"
"Ja precis när?", sade Gertner.
"Igår vid middagstid."
"Var någonstans?"
"Exakt var?", preciserade Gertner.
Kommissarie Koch stönade av uppgivenhet över assistentens eviga
repeterande.
"På institutionens V-café. Vi satt och pratade."
"Ensamma?"
"...eller inte?", fyllde assistent Gertner i.
"Nej. så här kan det inte fortsätta", sade kommissarie Koch och skakade på
huvudet och tittade på sin assistent. Gertner skakade medhållande på sitt
huvud.
"Assistent Gertner, kan du hämta två koppar kaffe?"
"Javisst", sade Gertner.
"Jag vill inte ha någon kaffe tack", sade Johan.
"Det skiter jag i", sade kommissarien, "jag vill att assistent Gertner hämtar
två kaffe iallafall."
Assistent Gertner skyndade sig ut ur rummet för att snabbt hämta kaffet. När
han hade lämnat kontorsrummet reste sig kommissarie Koch med stor möda
och lunkade fram till dörren medan han flåsade som en upphetsad galt. Han
stängde dörren och låste.
"Nå, var du ensam eller inte?", frågade kommissarien medan han lunkade
tillbaka till skrivbordet.
"Nej, med en kompis."
"Jörn Ökös, kanske?", sade Koch och satte sig ner.
"Ja just det."
"Och var era tjejkompisar inte med också?"
"Vilka då?"
"Tanja Kaldenhoff och Melanie Heinze."
"Hur vet du att vi känner dem?"
"Du är inte den första jag pratar med."
"Jaså? Nej, de var inte med i vilket fall som helst."
Assistent Gertner försökte öppna dörren, men upptäckte att den var låst.
"Okej, vi får tala med dem senare... Vad pratade ni om sist du träffade
Lotus?"
"Inget speciellt. Vanligt snack. Om kursare, studier, föreläsare, fester och så
vidare..."
-100-
Checkpoint Charlie © 1999 Riley Krap, www.checkpointcharlie.net
"Han nämnde inget om att han skulle ge sig av?"
"Nej."
Gertner knackade på dörren.
"Vet du var Lotus befinner sig nu?"
"Nej, det vet jag inte."
"Vet du varför Lotus har gett sig av?"
"Ingen aning."
"Vet du när Lotus kan väntas komma tillbaka?"
"Nej."
Gertner knackade återigen på dörren.
"Kommissarie Koch!", ropade assistent Gertner, "Dörren har gått i baklås!"
"Vad konstigt?", ropade kommissarien och log elakt, "Gå och hämta
vaktmästaren och se om han kan hjälpa dig."
"Skall bli, kommissarien, på momangen!"
Kommissarie Koch samlade sig.
"Johan, får jag säga Johan?"
"Visst."
Kommissarie Koch visste att nu var han tvungen att vinna Johans förtroende.
Om Johan kunde fås att inse vilken fara Lotus utgjorde skulle han säkert
kunna delge intressant information. Koch hade ett förflutet som fältarbetare
inom socialmyndigheten så han visste hur man talade med unga. Även om
det var över femton år sedan han hade jobbat med ungdomar inom socialen
såg han det som en otrolig fördel att han kunde prata med ungdomar på
ungdomars språk.
"Yo, Johan digga detta, Lotus har tjorrat en fucking jävla limpa", sade
kommissarie Koch och slog till Johan på axeln och log polaraktigt. "Vi
diggar inte, du diggar inte, men Lotus diggar duktigt. Yo got it?"
Johan stirrade på kommissarie Koch som efter det sista yo:et stod kvar i sin
rappose med båda sina händer pekande ner i riktning mot golvet. Koch
flåsade eftersom han hade varit tvungen att röra sin kropp i ungdomliga
poser. Johan insåg att han stirrade på Koch och sänkte blicken och tittade rakt
ner i golvet. Kommissarie Koch hade uppenbarligen blivit galen och
snackade massa trollformler. Johan tyckte situationen kändes obehaglig och
undvek för säkerhets Koch med blicken.
Koch märkte att han inte fick den respons som han hade hoppats på och lät
händerna fall ner från sin rappose. Johan verkade inte förstå gatusnacket,
iallafall inte som det talades förr. Koch var konfunderad och bestämde sig för
att försöka prata vanligt igen.
"Johan, Lotus är misstänkt för ganska allvarliga förseelser, som har att göra
med datorintrång. Vet du något om detta?"
"Nej jag är ledsen kommissarie Koch, men jag har ingen aning", ljög Johan
-101-