Untitled

och skrattar. Alla äter, bakad potatis med konstigt klet i, vitt vin
och öl och nubbe och mera vitt vin. Grillat kött och sallad med för
mycket dressing.
Barnen får köttbullar och potatis. Hon äter bara det som ingen
annan äter; sommargrönsakerna.
Kvällen blir sen, blir lekar och fånig dans och kindpussar och
godis och mer öl och nubbe och rastlöshet och hennes vita knästrumpor
som börjar klia mer än klänningen.
Mor dricker mineralvatten men beter sig konstigt ändå, Pappan
pratar allt högre.
Kvällen blir sen, blir natt och allt blir högre och större och snurrande.
Mor reser sig, tackar vännerna, tar Pappan under armen,
viskar
Kan du aldrig lära dig att du inte ska blanda!
Pappan sluddrar ett tack, stöder sig på sin gravida fru, på Mor.
Hon som bara åt grönsaker och lite, lite godis, håller Mors lediga
hand och vinkar hejdå till de tråkiga barnen vid plastbordet.
De går hemåt. Det är nymåne och överallt skratt och skrän från
närliggande hus och trädgårdar. De går hemåt och hela tiden
mumlar Pappan allt högre om saker hon inte förstår.
När de är hemma drämmer Mor tyst korgen med karotterna på
köksbordet, säger åt henne att gå in i barnkammaren och stödjer
Pappan till sovrummet.
Hon vill inte vara själv, det lilla orodjuret i henne biter, det här
är värre än kliande klänningar. Hon stannar på tröskeln till föräldrarnas
sovrum, ser hur Mor tar av Pappans kläder. Han är inte den
roliga Pappan längre. Han snyftar och gråter, skriker tillslut och
rister i kroppen. Mor försöker lugna, stryker med handen över pannan
fastän hon själv skakar.
Hon som fortfarande har skorna på sig och de nedhasade knästrumporna
i vit bomull, kryper upp i sängen, vill klappa sin Pappa
över pannan hon också, men når bara benet.
Mor försöker få henne att lägga sig, säger att allt snart är bra, att
det snart mörknar och att Pappan bara har svårt att sova. Han är lite
lugnare efter en stund. Tittar i Mors ögon och säger
Snälla ta mig inte tillbaka dit. Ta mig inte till lasarettet.
0