Untitled

”Ja”, sa Skuggmannen. Hans ord hade ingen röst.
”Varför gjorde du det?” sa pojken.
”Jag tyckte inte om ängen. Den var ful och full av färger. Jag ska
lägga betong över den så jag kan parkera mina bilar där.”
”Men kan inte du parkera dina bilar någon annanstans. Jag tycker
om ängen, det finns massa växter och djur som bor där.”
”Det kan jag, men det vill jag inte”, sa Skuggmannen. ”I slutändan
är det jag som bestämmer, för du är bara en liten pojke, så vad
du säger lyssnar ingen på.”
”Det finns visst dom som lyssnar på mig”, utbrast pojken argt.
Skuggmannen ryckte till och spände isögonen i honom.
”Jasså. Bevisa det. Kalla hit någon som lyssnar på dig, pojke”, väste
Skuggmannen
Pojken drog efter andan och upptäckte något förskräckligt. Han
kunde inte sjunga längre! Inte en endaste ton kom fram, hur mycket
han än försökte!
”Kan du inte?” sa Skuggmannen elakt. ”Vad var det jag sa, ingen
lyssnar på en liten pojke. Gå iväg med dig!”
Pojken kände hur Skuggmannens utanröst fick hans ben att lyda,
så han gick därifrån fast han inte ville.
Hela vägen ner för tornet så försökte han ropa och sjunga tillbaka
kontrollen över sina ben
”Jag vill inte, sluta, gå tillbaka med mig.” skrek han. Men benen
lyssnade inte. Inte förrän han hade gått ut ur receptionen, hela
vägen ner för Långgatan och ut ur staden kunde han styra sina ben
igen. Under hela vägen hade han försökt att sjunga till sig hjälp
från djuren, men ingen hade lyssnat. Sedan hade han försökt att be
växterna om att stoppa honom, men ingen växt hade kunnat höra
vad han sjöng. Inte ens jorden hade velat hjälpa till, och jord och
himmel lyssnade ALLTID.
Pojken satte sig under den gamla stenbron vid bäcken och började
gråta.
”Varför gråter du?”
Pojken tittade upp. Uppe på bron satt Katt och slickade pälsen.
Katt sträckte på sig och hoppade ner.