Untitled

BläCKfIsKens sIsta tImme
Du var en bläckfisk som låg uppspolad på stranden. Jag såg dig först
på avstånd. Du låg alldeles stilla, andades tungt och långsamt. Dina
tentakler med de små sugkopparna spretade åt olika håll i sanden.
Som om de sträckt ut sig efter något men inte nått fram. Vågorna
räckte inte heller fram för att dra ner dig i djupet igen.
Jag satte mig ner, precis bredvid. Såg hur du tittade på mig, med
torra ögon som inte längre skrek av törst.
”Jag vet hur du känner”, tröstade jag. ”Du vågar inte somna av
rädsla för att aldrig vakna mer. Men du vill heller inte vara vaken,
du vill inte vara med om det som sker. Jag har varit där du är.
Dumpad av mitt modersland. Uttorkad.”
Vattnet letade sig upp en bit på stranden, och drog sig sedan tillbaka.
Smekte sandkornen, retades med oss. Solen var på väg ner
och en svag vind gav sig till känna. Om det var kallt spelade ingen
roll. Våra kroppar hade sedan länge glömt vad både kyla och värme
var.
Jag satt alldeles intill, såg dina tysta ögon och sa: ”Jag förstår.”
Kanske var du klar. Kanske hade det inte gått så lång tid sedan
du bestämde dig för att ge vika. Kanske var du mitt i en mardröm.
Förstod jag alls egentligen? Eller sa jag bara så för att hjälpa mig
själv att ta ett nytt andetag när det förra tog slut?
Jag tittade på dig, noga. Ansträngde mina sinnen till bristningsgränsen,
för att kunna se in i dig. Och jag tappade bort mig själv.
Du slukade mig utifrån. Jag omfamnade dig inifrån. Vi slöt oss samman
och bildade en ny tid.
Och jag såg, dig, långt där inne, du fanns fortfarande kvar! Jag
visste det! Omtumlad av lättnad ville jag omfamna dig och förklara
att allt skulle bli bra igen.
9