Untitled

ljus och tänkte på alla saker jag aldrig sett.
En svårplacerad tid under min långa barndom bodde jag alltså i ett
litet krypin nere i hamnen. Det var en del av krogen egentligen,
men skjulet hade egen ingång och utgång och ingen kom någonsin
dit. Mannen som ägde krogen och var min farbror kallade mitt
hem för bod och sade att jag gärna fick bo där eftersom han ändå
inte hade lyckats hitta någon användning för sin ”bod”. Han verkade
inte alls besvärad när jag först dök upp och gav mig en tröja
och en filt och lämnade mig sedan för mig själv. Den värme och
gästvänlighet min farbror gav mig den kvällen var av den art som
ger en människa energi och mod nog att bli lite, om än bara pyttelite
mer som just hon själv önskar att hon var.
De flesta män jag mötte i hamnen, vi säger män, för där fanns
knappt några kvinnor alls, om man inte räknar mig som knappt
var någon kvinna ens jag vid det laget, var överlag väldigt trevliga.
Lite som farbror krogägaren allihop; stora magar och stora hjärtan.
När det blev bråk var det inte av det otäcka slaget, jag såg oftast på
genom ett litet hål i väggen mellan min bod och krogen och tyckte
mest det såg ut som om några av männen hade fått för lite kärlek
och bara ville kramas lite. Det är inte lätt att krama någon när man
inte vet om det är okej att göra det. Jag kramade farbror en gång,
kanske för att jag nästan såg honom som far under tiden jag bodde
där. Han verkade inte gilla det. Han fnyste bara och sade något som
var ännu otydligare än det skäggsvammel han normalt talade. Själv
försöker jag att inte mumla. Jag ser inte riktigt tjusningen i det.
Mormor kunde säga att jag mumlade ibland, min mormor som
inte ens visste mitt namn, ingen gjorde det, men mormor visste det
mindre än någon annan för hon tycktes alltid ha glömt att jag inte
hade något och fumlade efter det varje gång vi träffades, som om
hon trodde sig ha det på kanten av tungan. ”Sluta mumla, lilla du”,
brukade mormor säga. Men mormor hörde dåligt så det räknades
inte. Morfar var annorlunda. Ingen visste riktigt om han hörde dåligt,
eller om han hörde alls. Han sade inte så mycket. Morfar brukade
sätta en sockerbit mellan läpparna när han drack kaffe och
sörpla högljutt. ”Stirra inte på morfar”, kunde pappa säga ibland,
7