Untitled

det fanns alltid någon som inte ansåg sig ha fått betalt för leveranser.
För att vara rustade för gängkrigen skaffade de som hade råd
vapen. Innehavet var stort och du hade själv sett hur männen stod
lutade mot dörrposterna och putsade på sina klenoder.
”Man var rädd jämt. Men jag försökte ändå ställa mig ivägen. Ta
smällarna så de andra skulle slippa. En gång tog pappa en gryta
vatten som stod och kokade. Han slängde grytan rakt in i rummet
och hetvattnet stänkte överallt. Han missade mamma men en del
av vattnet träffade min lillasyster Isabel på armen och brände bort
en stor bit av huden. Det blir aldrig fint igen.
En annan gång band han fast mamma vid en stol. Han var arg för
att hon inte varit hemma och haft någon mat till honom när han
kom. Jag vågade inte knyta upp. Varje gång jag försökte slog han
mig. Och han slog hårt. Det hände att jag svimmade.”
Du kände hur dina händer slöt sig hårdare runt ratten och tårarna
brände bakom ögonlocken.
”Men jag fick nog,” sade Alejandro. ”Jag fick nog den gången
då han körde kökskniven i låret på mamma. Blodet sprutade, småflickorna
skrek så de nästan tappade andan och så fort jag försökte
närma mig mamma för att hjälpa henne så var han där och knuffade
undan mig. Han jagade mig med kniven och skrek att jag var
ett Djävulens påfund. Att jag skulle försvinna därifrån om jag tyckte
livet var något värt.”
”Sedan dess har jag hållit mig borta. Bara några gånger har jag
gått dit för att se hur det går för mamma och tjejerna. Mamma vill
att jag ska komma hem men jag orkar inte längre. Nu bor jag med
kompisar i någon park. Men det är kallt på nätterna. Vi har försökt
gömma undan några filtar men det är alltid någon som varit i buskarna
och snott dem när vi kommer tillbaka.”
Alejandros tragiska berättelse räckte ända fram till Shelter och du
var övertygad om att där fanns otroligt mycket mer han behövde få
förtälja nu när han äntligen skulle få möjligheten.
8
*