Untitled

En dag på ett år slutade en nittioårig människa att andas. Ett nittioårigt
liv, tvåhundra meter presentsnöre, i Megameterpack. Ett sista
andetag, ett avkliv vid ändhållplatsen. Därifrån kan man inte resa
längre – en fysisk död. Hon finns kvar i ditt minne, alltid om du vill.
På begravningen stod kistan och barnen som säger Hejdå.
Hejdå, att inte förstå det. Att regissören aldrig är nöjd med slutet,
att inte komma på den bästa avslutningen innan inspelningsdagarna
är till ända.
Att förstå; att det finns så mycket mer att minnas än slutet.
Efter ceremonin genade vi över gräsmattan för att komma till den
framtida familjegraven. Våra strumpor blev blöta av decimetersnön,
de näsdukstorkade tårarna i jackfickan frös till is – sorg kan ha så
många olika skepnader.
Vid graven byggde vi en snölykta för att vi tyckte det var fint.
Nästa dag smälte den och blev åter en del av kretsloppet.