Untitled

90
hövde inte lyssna, visste vad som skulle bli sagt, jag var redan
tillbaka hos barnen i sandlådan. Bad dem bygga slottet runt
mig så att han inte skulle komma in.
Fäll inte ner vindbryggan, ropade jag. Låt honom inte komma
in!
Du måste lyssna på mig, ropade han tillbaka. Jag är tom, jag
har inget mer att ge dig.
Så släppte han taget. Inombords skrek jag att han inte kunde
göra så, men han hörde inte.
Vi åt aldrig popcorn.
Han försvann.
Jag försvann.
Jag stod kvar.
Med slutet skal och kläderna tätt kvar på kroppen.
Jag somnade.
Han ringde inte.
Det blev vinter igen.
Jag stod på kyrkogården. Snön nådde mig till fotknölarna.
I flera dagar hade den envist färgat himlen och marken vit.
Jag vände mig om och såg de djupa spåren jag lämnat efter
mig. Doften från granrisen lyckades ändå tränga fram under
snön.
Jag tog ett steg närmare gravstenen. ”Anna, älskade maka,
mor, mormor” var inristat i det gråa. Bredvid hennes namn
fanns en bild av en segelbåt. Mormor älskade att segla, hon
tillhörde havet, brukade hon säga.
Jag blundade och såg hennes ansikte framför mig, så som
jag minns henne, innan hon blev sjuk. Mormor blev aldrig
gammal, bara äldre. På havet fanns ingen ålder och inga
bekymmer. Hon och morfar kunde ibland vara borta i månader
innan de återvände, fyllda med liv, nya minnen och
upplevelser.
Nu hade hon lämnat oss, lämnat morfar ensam kvar på
båten.