Untitled

svarta pinnar. Ett piano är det sant? Drömmer jag? Väck mig om
jag sover. Nyfiket petar jag till det vita. Klojnk. Ett piano! Ett piano,
från de godaste två.
–Har du nå´n förälder hemma som kan hjälpa oss att lasta in
klumpen?
Soffsittaren kommer ut på trappan. Svettig och irriterad som alltid
annars.
– Vad är det som pågår här då? Jag ska inte jobba den här tiden
på dygnet.
– Det här är inget arbete, det är en avlastning, på många sätt. En
julklapp till flickan. Signera här, var så snäll och hjälp mig bära in
det. Jag måste vidare.
Han skriver på och går lika snabbt in i huset igen. Transportören
blir förvånad och halvt stum.
– Såhär är det alltid på det här stället. Vi ställer pianot i uthuset
där borta. Det är väl lättare att forsla det dit än att bära det upp för
trappan.
– Ja det är sant. Du kanske får ha pianot lite ifred också. Vi fixar
det.
Samtidigt som vi forslar piano hör jag mamma komma med bilen.
Hastighet helvete för barn. Jag ber min bärhjälp att inte avslöja något
för henne. Snäll som han är lyder han mig. Vi hinner precis få
in pianot i uthuset innan mamma kliver ur. Hon hojtar och frågar
vem som står på vår gård. Ciggen i truten släcks nästan av hennes
gormande. Jag rusar fram och säger att det är en arbetspolare till
han i soffan. Lustigt nog tror hon mig och låter chaffisen åka vidare.
Han vinkar listigt till mig. Hoppas han kommer fler gånger.
Efter att jag, på julaftons förmiddag, stängt pianoverkstaden intar
jag köksverkstaden.
9