Untitled

och beslöt mig för att sjunga melodierna själv. De skulle säkert passa
bra vid nattning av lillebrorsan. En tröttsam vaggvisa i valstakt,
resultato perfekto.
Mycket riktigt somnade han på stört, min kväll blev lugn och ledig.
Jag nynnade vidare på läxorna, i hopp om att de skulle sitta
något bättre.
Tyvärr gick min plan i kras. Nynna läxan räckte inte till pianolektionerna.
Både fröken och jag blev deppiga. Jag behövde ju ett
piano hemma för att kunna fortsätta. Det var i alla fall Harriet och
jag överens om. Hon lovade att prata med min morsa om behovet.
En dag när jag kom hem från skolan vrålade morsan ifrån
köket.
– Vad har du tutat i lärarna nu då? Att jag ska stå och betala ett
piano åt en unge som du? Aldrig i livet.
– Ja men jag vill spela.
– Du får spara själv.
– Hur då? Veckopengen är inte ens en lyckoslant.
– Tyst nu, ta och diska istället.
Kärring tänkte jag och gick upp till mitt rum. Där på väggen hängde
åtminstone planschen jag fått av min bästa polare. AC/DC tror jag
bandet heter. Dom spelar inga valser direkt. Den låt jag hört är en
bra avkoppling när man är förbannad. Humöret lugnas ner av att
grabbarna tar i när dom sjunger och lirar gitarr. Du slipper liksom
göra jobbet själv. Dom är uppretade så det räcker. Kontrast till lilla
pianotjejen men alla blir vi väl vuxna en dag. Förresten, morsan
kommer aldrig bli vettig. Hon är myndig för länge sen och inte en
pinne har hamnat rätt. Tur att jag klarat mig själv så pass bra. Det
där med piano vet jag däremot inte hur jag ska lösa. Det går inte
att spara ihop till ett instrument genom att dela ut reklam och sälja
jultidningar. Jag brukar ändå sälja mest varje år. Grannar och icke
anhörigt anhöriga kan inte säga nej till allt. En fördel är att jag har
två av det mesta i släktväg. Farmödrar och farbrorer, kusiner och
fastrar. Farsor är det också två av men syskon är det bara en halv
av. Han brukar alltid få sin önsketidning av mig. Brorsan är tillsam-