Untitled

Alejandro är här!”
Hon kunde nästan inte sluta se på honom och hennes händer
rörde sig hela tiden över hans armar, över hans hår, strök honom
över ryggen.
Det blev en fin dag för dem båda. En dag att minnas. För den
som kan. Alejandro berättade om Shelter och människorna där.
Han fick sin mamma att förstå att det nog skulle kunna gå bra för
honom.
Tiden gick fort och det var en lång väg att gå så Alejandro kramade
sin mamma adjö med löfte om att komma tillbaka.
På väg ner genom de trånga, skumma gränderna mötte han några
av sina gamla vänner. Två pojkar i hans egen ålder som fortfarande
höll sig kvar i favelan. Till en början uppträdde de lite avståndstagande.
Kanske påminde Alejandro nu om en värld de inte ens
vågade drömma om.
Men gemensamma minnen och upplevelser rev snart muren och
de fortsatte ivrigt tjattrande nedåt medan de på pojkars vis lekfullt
knuffade varandra i sidan.
Vad ingen av dem kände till var att en polis några dagar tidigare
gett sig in i favelan för att ”rensa”. Ensam gick han in. Troligen en
man med storhetsvansinne för man går inte in ensam.
Något hände. Någon blev nervös vid åsynen av uniformen. Någon
med vapen. Som anser att det är bäst att skjuta först och fråga
sedan.
Polisen dog där i gränden och mannen som sköt fick hjälp att
bära liket uppför kullen och nödtorftigt begrava honom i den luckra
jorden.
Vännerna svängde runt hörnet på ett av de små stenhusen och
såg dem på avstånd komma uppför backen. De var fem till antalet.
Oklanderliga uniformer och med vapnen fullt synliga. De hade
kommit för att utkräva hämnd och vilka som skulle bli offer hade
ringa, om ens alls någon betydelse. Med höjda gevär siktade de mot
*