Untitled

”Okej. Böj dig ner och lyssna på min sång pojk”, sa Fisk. Det
gjorde pojken. Fisksången handlade om att simma och leva hela sitt
liv i vatten, om att titta storögt av förvåning på allt som inte var en
själv, och ibland sig själv med. Allt det lärde Fisk pojken att sjunga.
”Nu när du kan fisksången pojk, kan du vänta tills jag har gått
bort en bit och be bäcken att lära dig sin sång”, sa Katt.
”Varför ska jag vänta med att lära mig vattnets sång?” frågade
pojken.
”Den är ju våt och kall, så jag tycker inte om det”, sa Katt och rynkade
på morrhåren. ”Fast om du kan övertala bäck att bli till mjölk
kan du väl ropa på mig.”
Bäcken blev jätteglad över att pojken velat lära sig dess sång, och
snart kunde pojken hela bäckens sång, från de små stenarna på
bottnens trötta sånger till de glada trudelutterna som var bubblorna
och virvlarna på ytans sånger. Pojken hoppade och bubblade
med bäcken tills Katt kröp ut ur buskarna och undrade om de lekt
färdigt.
”Vi har jättemånga kvar att besöka om du vill kunna sjunga lika
bra som du kunde förut”, sa Katt. ”Vi måste träffa träd och blommor
och en massa andra.”
Men först behövde pojken byta kläder, för de gamla hade blivit
blöta när han lekte med bäcken. Men sedan gick de och träffade
gräs och himmel, och alla björkarna, svalor i ladan, björnar och
måsar och alla andra fåglar och traktorer och trollen och molnen
och hästarna och flygplanen och alla bilarna. Sen gick de hem till
farmor som lärde pojken hur man sjöng fram glass och kakor. När
de satt hos farmor så kom Kanin inskuttande.
”Det är fruktansvärt, fruktansvärt”, sa Kanin och gned sig om
tassarna.
Katt höjde ena ögonlocket och tittade på Kanin.
”Vad är det som är så fruktansvärt?” sa Katt intresserat.
”Åh, det är fruktansvärt, ängen är borta, var ska jag nu bo någonstans”,
snyftade Kanin.
”Jasså det”, sa Katt ointresserat och slöt ögonen. ”Det visste vi ju
redan om.”
Kanin sprang bort till pojken istället.