Untitled

upp dörren mer än en pytteliten springa.”
”Tror du mig inte?” sa Dvärgbjörk. ”Lägg mig i dörrspringan så
ska jag öppna dörren för dig pojke.”
Pojken lade fröet i dörrspringan och tittade. Dvärgbjörk tog i så
att han knakade, men dörren rörde sig inte en centimeter.
”Kan du sjunga för mig pojke”, sa Dvärgbjörk. ”Sjung så att jag
växer upp och blir stark.”
Pojken började sjunga för Dvärgbjörk. Dvärgbjörk stäckte på
sig och växte, först stack han ut sina rötter ner till det kalla golvet.
Sedan stack han ut ett spätt litet skott upp i springan genom
golvet.
”Det är kallt. Kan du sjunga bort kylan för mig?” bad Dvärgbjörk.
Och det gjorde pojken. Han sjöng så att Dvärgbjörk aldrig mera
skulle behöva plågas av kyla. Och Dvärgbjörk växte, och hela tiden
medan han växte tryckte han på dörren. Långsamt öppnades dörren
när Dvärgbjörk blev större och större, ända tills Dvärgbjörk var
nästan lika stor som pojken.
”Titta, jag fick upp dörren!” utbrast Dvärgbjörk. ”Men nu orkar
jag inte växa mer”, sa Dvärgbjörk ledset.
Pojken gick fram och kramade Dvärgbjörk.
”Du var jättestark.” sa pojken ”Jag ska sjunga så att du alltid ska
hitta jord, och att kyla aldrig mer rör dig.”
Kontoret var jättestort och det var så kallt att det hängde istappar
från taket. I ena väggen fanns en gigantisk eldstad, så stor att hela
pojkens hus hade fått plats och lite till. Fast elden som brann i en
liten pöl i mitten var inte som någon annan eld pojken någonsin
hade sett. Den var blå och så kall att det rök om stenen i eldstaden.
Och långt, långt borta, i andra änden av kontoret, så långt borta att
det liknade en myra, stod ett skrivbord som var nästan lika stort och
långt som eldstaden. Bakom skrivbordet stod en man som var helt
gjord av skuggor. Bortsett från ögonen. De var små nålar av stjärnis,
så kalla att hela byggnaden var snöfylld. Pojken gick bort och hälsade
artigt på Skuggmannen, men Skuggmannen svarade inte.
”Är det du som har tagit bort ängen?” frågade pojken.
Skuggmannen vände sig om och tittade på honom.
0