Untitled

med handen över hans mun för att ta bort den. Full av tillförsikt
traskade han gången bort mot lekskolan och försvann i ett skutt
bakom den blommande bouganvillan.
Du utförde dina sysslor under dagen men ju längre tiden led desto
svårare fick du att koncentrera dig. Hela tiden gick tankarna till
Alejandro. Varför hade han inte kommit? När skulle hans gestalt
uppenbara sig vid porten? Det kunde väl inte vara så att han inte
vågade på grund av att han missat tiden?
Sent på eftermiddagen, du minns att dofterna från matlagning
spreds över gården och retade aptiten, kom en okänd man gående
tillsammans med vaktmästaren. Han var klädd i en alldeles för stor
brun kostym, skjortkragen som stack upp över kavajen var smutsgrå
och fötterna i de snedgångna sandalerna saknade strumpor.
Du sträckte fram handen till hälsning, pekade välkomnande
mot den tomma stolen bredvid dig och bad honom slå sig ner. En
lång stund satt han tyst, pillade på knapparna i kavajen och svalde
ljudligt.
Så kom det. Det som du absolut inte ville höra. Det som du sedan
fortsatt leva med, drömma om. Det som gjort dig till den store tvivlaren.
Han kom med bud om något du inte orkade ta emot. Ändå
måste du.
Han berättade sakta och med eftertanke. Det var så viktigt att
allt kom med. Under tiden satt du stilla och försökte ta in. Vågade
knappt avbryta honom med frågor av rädsla att han skulle komma
av sig och inte ge dig hela historien.
Alejandro hade mycket riktigt varit hemma i favelan på besök.
Hans mamma hade knappt känt igen honom och glädjen hade
varit henne nästan övermäktig. Hon hade gått ut i gränden och
ropat in genom fönstergluggar och dörröppningar: ”Kom och se.
*
*