Untitled

äventyr. Bara att få låna cykeln var lön nog, trots detta envisades
farbror dagligen med att ge mig mat för besvären jag åtog mig.
På kvällen var det oftast fullt med folk inne i värdshuset och farbror
hade inget emot att jag smet in där så länge jag inte ställde till
med något. Kvällssysslan var den viktigaste av alla dagens uppdrag.
Tyst satt jag i ett hörn, om det var riktigt fullt hände det att jag ibland
blev inklämd av någon brysk sjöbjörn som inte räddes att sitta
nära mig, en gång hade det blivit så sent att jag tvingats glida ned
under bordet från där jag satt eftersom mannen varken ville eller
kunde flytta på sig för att släppa ut mig när jag skulle gå och lägga
mig.
Jag lyssnade, det fanns alldeles för mycket att lyssna på för att jag
inte skulle ta vara på det som sades inne på krogen. Man kan tro att
sjömän berättar intressanta historier men jag fann dem oftast oväntat
torra för att komma från havet. Vad jag gillade var skådespelet
som ägde rum omkring historierna, hur man sänkte ned huvudet
bakom lyktan på bordet och hur de omkring tillät sig bli barn på
nytt och ivrigt lyssnade till det som sades. Krogen hade fått mig att
inse vikten i att ta vara på bra historier. Över varje dörrpost hade
farbror spikat upp olika små hemmagjorda träskyltar med olika bitar
ur hans favorithistorier. Över skafferidörren stod det med slarvigt
urkarvade bokstäver ”Ingen minns den som försvinner till sjöss,
ro i land!” Jag fick alltid fina bilder framför ögonen när jag läste på
skyltarna. Varje kväll lyssnade jag så länge jag bara orkade och låg
sedan och halvdrömde i mitt skjul om allt jag hade hört tills sömnen
helt tog över.
Jag kände mig mer hemma i hamnen än jag känt mig någon
annanstans tidigare och vad jag ägnat mig åt innan jag kom dit
kändes mer oviktigt för var dag som gick. Det var klart att hamnen
bara var ett tillfälligt stopp, men om inte tiden skyndade, så tänkte
inte jag göra det heller. Allt eftersom jag blev bättre på att utföra
mina sysslor började jag också finna allt mer nöje i dem. Jag cyklade
utan att hålla händerna på styret och höll ibland, när ingen tittade
åt mitt håll, bara i repen nere vid bryggan med en hand. Farbror
verkade trivas med att ha mig där rännandes omkring som en liten
husmus, men jag hade också märkt att han blivit allt mer bekymrad
9