Untitled

kommer ingen att fatta misstankar. Ingen kan veta i vilket ärende
han har kommit och vilka konsekvenserna kommer att bli. Farsan
har hört förstås, men han är så långt på väg in i seniliteten att han
inte kommer att kunna förråda honom.
De identiska släpen står ankrade på rad, minst ett femtiotal. De
kolossala innanmätena ska tömmas eller fyllas på nytt. Själv står
både han och fiskfarkosten, lika ynkliga, nedanför inlastningsbryggan
på den enorma asfaltplattan. Utanför. Stirrar mot den kalla
kontorsbyggnaden. Tittar nervöst på sitt armbandsur för att se hur
mycket tid han har på sig, men blir plötsligt osäker på vad som är
timvisare och minutvisare. Försöker förgäves minnas, men kan inte
tänka längre. Inte andas. Lyckas till slut räkna ut att klockan måste
vara antingen prick elva eller fem i tolv.
Börjar gå mot den låga byggnaden med sin stålgrå aluminiumfasad
och upplysta fönster. Ser kontoristerna, blågrå av reflektionerna
från dataskärmarna, och de slipsprydda männen som står
och diskuterar vid kaffeautomaten. Nu är han framme vid trappan.
Måste gripa tag med båda händerna i järnräcket. Allting snurrar.
Tvingar sig ändå vidare in i lobbyn. Receptionisten frågar om hon
kan hjälpa honom. Han känner igen henne. Det är hans egen mor
som står där, med sin anklagande min. Kväljningarna sköljer över
honom.
Han rusar ut, måste få luft. Känner människornas blickar bränna
på ryggtavlan, men han vänder sitt vita ansikte från dem och börjar
mekaniskt gå tillbaka mot uppställningsplattan. De gigantiska fordonen
liknar dinosaurier, står där som monument över misslyckandet.
Utan ett ord hoppar han in i den egna bilen och vrider om den
ständigt trilskande tändningsnyckeln. Svänger ut mot huvudleden
igen.
På väg tillbaka ut ur sin egen stad ser han den sjunkande solen i
backspegeln. Passerar viadukten och tänker, som han alltid gör när
han passerar viadukten, att nu skiljer det bara ett par decimeter
mellan honom själv och evigheten. En liten vickning på ratten och
allt är över. Så tunn är gränsen mellan stup och avgrund. Och det
är långt till Kilkenny, ännu en natt.