Untitled

Långa samtal med de unga kvinnorna. Blivande eller nyblivna
mammor som knappt var mer än barn själva. Ni diskuterade förändringar
och vägval och du kunde sitta i timtal och höra dem berätta
om hur de levt tidigare.
Ibland kom besökare till Shelter för att se hur verksamheten fortskred
och du var alltid lika mån om att de skulle få ett så positivt
intryck som bara var möjligt. Du lade lika mycket kraft i besöken
oavsett det var några enstaka personer som kom på eget initiativ
eller om det kom en delegation. Dels för att du så gärna ville visa
andra och entusiasmera dem till eget engagemang men också därför
att du så väl behövde varenda Real.
Varje söndag höll du gudstjänst. Medan folket strömmade till stod
du vid det lilla altaret och krängde på dig prästskjortan. Kvinnorna
och barnen på Shelter kom förstås. Uppklädda och förväntansfulla.
De visste att de inget hade att frukta. Fördömande var förbjudet här
i kyrkan. Hit var även människor från de närliggande slumområdena
välkomna. Ofta enda möjligheten för dem att delta i gudstjänst
eftersom många andra kyrkans män inte tillät dem höra till någon
församling.
Här hälsades de lika varmt välkomna som någon annan. Här
döpte du deras barn om de så önskade. Vissa söndagar var barndopen
så många att du fick lov att korta ner det övriga programmet
för att hinna med.
Dop hade det varit också den här söndagen. Medan du stod och
såg efter människor som lämnade lokalen gick dina tankar till
Alejandro. Hur hade hans dag varit? Hade han fått möjlighet att
prata med sin mamma eller hade pappan varit där? Vad kände hans
småsyskon när han kramade dem?
Solen var på nedgång och guldfärgade de vitrappade väggarna.
Snart skulle den försvinna helt och sammetsmörkret lägga sig över
elände och lycka.
Han borde vara här nu, tänkte du. Inte ta sig hit ut i mörker.
*