Untitled

Pojken skakade på huvudet och försökte kika på Skuggmannens
hjärta, utan att få det att se ut som om han egentligen kikade.
Skuggmannen sträckte på sig.
”Det vore verkligen förargligt om ni brände er bara för att få bort
isen.” sa Skuggmannen oroligt.
”Nej, vi mår bra”, sa pojken förvirrat. ”Men nu när vi vann, kan
inte du ge tillbaka ängen nu?”
Skuggmannen tittade undrande på honom ett litet tag innan
han slog sig för pannan.
”Ängen, javisst ja. Okej, du får tillbaka den. Men snälla, kan inte
jag få behålla bara en liten bit?” sa Skuggmannen.
”Vad ska du med den till?” frågade pojken.
Skuggmannen såg plötsligt ledsen ut.
”Du förstår, utan ängen kan jag inte tala, och då kommer ingen
att lyssna på mig längre”, sa Skuggmannen. ”Och då fryser mitt
hjärta till is igen. Men om jag får behålla en liten bit av ängen kanske
jag kan få en röst någon gång.”
”Var det därför du stal ängen?” frågade pojken.
”Ja”, sa Skuggmannen.
Pojken tänkte efter ett tag.
”Om jag kan fixa en röst till dig, lovar du att aldrig mera ställa till
problem?” sa han sedan.
Skuggmannen nickade.
”Jag lovar.”
Då tog pojken och klättrade så högt upp han kunde komma,
ända upp till taket på kontoret (fast det mesta hade ju trillat ner, så
det var ganska enkelt att klättra).
Sedan började han sjunga, så starkt han aldrig någonsin sjungit tidigare.
Han sjöng så det hördes över hela planeten och frågade alla
om de kunde låna ut lite av sina röster till Skuggmannen. Vindarna
var de första som svarade, och de hade inga problem att ge bort lite
av sina röster, för vindarna tyckte att ju mer ljud som fanns i världen
desto roligare var det. Jorden brydde sig inte så mycket, men gick
med på att låna ut lite av sitt mummel. Växterna och djuren ville
inte alls ge bort sina röster till Skuggmannen, för de litade inte på
honom.
9