Untitled

Hon lät inte särskilt happy men varför såga henne direkt? Pianot
var jävligt litet och stolen var alldeles för hög. Lyckades klämma in
mina ben, inklusive en sticka i låret. Harriet satte sig bredvid på en
mycket finare stol. Notpapperen serverades på det uppskjutna pianolocket.
Hon spelade själv igenom låten och bad sedan mig spela
direkt efter krumelurerna. Jag blev lite nervig men lyckades bita
ihop. Klinkade fel ett par, fyra gånger och hon rynkade på näsan så
brillsen höll på att krascha. Jag sket i det och försökte finna mig till
de rätta tonerna. Kunde inte alls läsa noterna och spela samtidigt.
Bad henne dra igenom sviten en gång till. Den borde sätta sig i skallen
efter en repris. Musikminnet är det bästa minnet i mitt huvud,
gehör heter det i ordboken.
– Nu vill jag testa igen.
– Varsågod fröken.
– Tack fröken.
Jag fick försiktigt och lite hackigt till melodin. Notmenyn var inte
särskilt lockande. Spela efter noter var inte min grej. Jag fuskade
ofta genom att spela på gehör. Priset jag skulle få betala för det var
säkert dyrt.
Det blev dyrt. Nedstämd och kinkig satt jag bara och klinkade.
Lilla Harriet fick också ett spel.
– Noterna Fialotta, noterna, skärp dig nu.
Jag hajade till och insåg att det inte var så lönsamt med en kaxig
attityd. Skärp dig, tänkte jag. Den här gången tänkte jag det om
mig själv och inte om Harriet. Hon kanske var snäll långt där inne
någonstans. Hon påminde bara om styvfarmor, hon var inte styvfarmor.
Lektionen avslutades med ett tack och hej på återseende. Jag
lunkade hem med pianotangenterna i huvudet.
Trots tjaten och repriserna hos Harriet blev jag nyfiken på att
fortsätta. Vi hade bestämt tid två veckor senare. Frågan var bara vart
jag skulle kunna öva. Farmor var bortrest och grannfrun var sjuk.
Inget piano alltså, hur skulle detta gå? Jag klurade surt på saken