Untitled

Det var också där i huset alla slagen utdelades. Bråken och skriken
hördes vida kring i de trånga gränderna. Men ingen verkade
bry sig, alla hade nog med sitt och det var nog mest av gnuttan stolthet
mamman hade kvar som hon drog det färgglada plastdraperiet
tätare runt öppningen.
När du frågade om pappan mörknade Alejandros ögon. Ett stråk
av ilska fick hans käkmuskler att spännas och han svarade med sammanbitna
tänder: ”Han var inte där så ofta.”
En lång tystnad följde som bara bröts av Alejandros ökande,
flämtande andning. Du tog blicken från vägbanan, vred huvudet
mot den lille passageraren och frågade: ”Varför? Varför var han
inte där, Alejandro?” Det fortfor att vara tyst och det enda som
hördes var motorns taktfasta spinnande under huven och däckens
knaster då de rullade över den regnvåta asfalten.
”Det var skönare när han inte kom. Lugnare. Antingen kom han
för att ställa till med bråk eller också för att han behövde någonstans
att gömma sig.”
Du såg undrande på Alejandro och han fortsatte sin berättelse om
pappan. Hur han kunde hålla sig borta veckor i streck för att sedan
plötsligt bara stå där i dörren. Alla var rädda för honom.
Han gapade och skrek. Slog mamman av ingen egentlig anledning
alls, han vrålade på småflickorna och slog dem för att de grät och
försökte krypa undan av rädsla för vad som skulle hända mamma.
Ytterst sällan var han nykter när han dök upp. Alltid fanns det
någon drog som just för tillfället lyckades slå ut vett och sans.
Ibland, oftast mitt i natten kom han dit, skärrad och hispigare än
vanligt och skrek om ”Min gud, hjälp mig!” Meu Deus, ajuda – me.
Han embarkerade sig bakom den övriga familjen på madrassen
längst in mot väggen, beväpnad med den ampra köksutrustningens
största kniv.
Så tillbringade de natten allihop. Utan att kunna somna. Med öronen
på helspänn ut mot gränden för att höra om någon var på väg.
Du förstod vad Alejandro menade. Det var inte alls ovanligt med
uppgörelser i favelorna. Droghandeln och missbruket var stort och
7