Untitled

myrstaCKen
Panik är en bråkdel av känslorna jag hade då. Ville springa bort
från allt. Ingen skulle nånsin nå mig igen. Hade redan försökt dö i
massor. Lyckades inte, försökte med ett nytt sätt. Springa långt och
länge. Det var dags att göra slut. Jag halkade på mossan, den fuktigt
mörkgröna. Alla var efter mig och ett eko spred sig mellan de gråtorkade
granstammarna. Skogen påminde om John Bauers skogar.
Vackra och vildvuxet harmoniska, ett landskap för älvor. Mina öron
lystrade inte till deras eviga rop och röster. Det jag lystrade till var
mitt eget kall. Jag bara skrek samtidigt som jag sprang för livet.
Jag sprang för att slippa livet. Det var inte värt att leva. På vägen,
längs skogstenar och grästräsk spred jag spyor, de spred spår efter
mig. Jag hade ingen aning. Visste inte att jag flytt men jag vaknade
upp av en myra som klättrade på mig. Jag behövde inte vara destruktiv.
Myran fick mitt eget skinn att svida och det var bedövande.
Min själ fick vila en stund. En kotte rasade ner i ansiktet på mig och
rädslan vaknade igen. Jag orkade inte resa mig och springa längre.
Mina tankar tickade, de får inte hitta mig, de får inte komma. Inte
nu jag vill sova för gott.
Salivet späddes med mina tårar och min svett men det satt som
klistrat. Jag hade ingen känsel kvar i benen, de var som försvunna.
Det var otäckt, försökte se himlen ovanför grantopparna istället.
Mosskuddarna kändes mjuka, min rumpa hade känsel. Nu var det
skönt att ha känsel där bak. Det gjorde inte ont längre. Barr och kvistar
är naturligt. Vålnader, skogsrån och skogstroll skadar ingen, det
är bara en myt. Den enda som är elak i skogens natur är jägaren.