Untitled

shelter
Det har ingen betydelse att tid har förflutit. Trots att det gått flera
månader minns du allt kristallklart.
Du satt just på den här bänken. Kanske var tiden på dagen inte
densamma. Det måste varit lite senare än vanligt för du minns hur
du fick kisa mot solen som var på nedgång.
Från ingenstans eller snarare från något buskage inne i parken
måste han ha kommit. På alla fyra, krypande i gruset. I ena handen
höll han limburken i ett krampaktigt grepp. Hans hår var svart och
och livlöst och växte i glesa tovor just så som det brukar vid långvarig
vitaminbrist. T-shirten var så solkig att det knappt gick att urskilja
det färgglada trycket på bröstet. Halslinningen hade släppt och
ena ärmen saknades. Allt hängde i trasor och tyget i byxorna var så
tunt att gruset repade huden på knäna och blod trängde fram.
När du böjde dig fram för att försöka uppfatta vad han sade slog
stanken emot dig och du skämdes då du ryggade tillbaka och svalde
spyan som ofrivilligt banade sig väg upp i halsen.
Han var så ung, pojken. Bara ett barn. Du uppskattade åldern till
tolv eller tretton. Skitig spillra mänsklighet, med avföring rinnande
utmed benen och huvudlössen fullt synliga.
”Snälla, hjälp mig”, bad han, samtidigt som han försökte uppbåda
kraft nog att fokusera den drogade blicken.
Du skämdes över dina äckelkänslor. Utsänd av Gud för att göra
gott för människor och du förmådde inte ens sträcka ut din hand
och lägga den till tröst på barnets axel.
Som alltid när du besökte parken hade du ett stycke bröd i väskan.
Det kom alltid fram någon som uppskattade ditt sällskap och
alltid var denne någon hungrig.
Du gav brödet till pojken som kröp ihop i gruset och tuggade.