Untitled

Portvakten vinkade glatt när han låste upp den tunga grinden
och du lät bilen rulla igenom på tomgång samtidigt som du höjde
handen till en hälsnings- och tackgest.
På gräsmattan lekte barn. Fem killar, något yngre än Alejandro,
spelade fotboll. Några andra hade brottningsmatch på gång. De
rullade runt på gräset under överinseende av Robert, volontären
på Shelter. Ivrigt påhejade av glada små flickor i nytvättade bomullsklänningar
och med håret i många små flätor ombundna med
snoddar i vackra färger.
De första dagarna fick vikas till sanitära åtgärder. Alejandro kunde
tillbringa timmar i duschen. När det gick upp för honom att det
var tillåtet ville han nästan aldrig sluta. Det var som om han skrubbade
för att få bort inte bara all ingrodd smuts utan även ärren i
hud och själ.
I den gemensamma matsalen gick han till bords tre gånger om
dagen tillsammans med de andra. Du försökte se till att ni hamnade
bredvid varandra. Blygt och försiktigt tog han för sig från karotterna.
Små portioner.
Han tuggade omsorgsfullt och länge och avslutade alltid med att
dra sista brödbiten fram och åter över tallriken. På grund av sina
magbesvär fick han dock bråttom därifrån när han ätit färdigt. Och
när ni möttes en stund senare såg han alltid lika generad ut. Det var
som om han trodde att du inte förstod att han uppskattade maten.
Hela och rena kläder, avlusning och mat i magen fick honom efter
några dagar i tillräckligt gott skick för att han skulle tas emot på
sjukhuset.
Din glädje var stor när ni kom dit och du efter diverse provtagningar
förstod att pojken inte var döende. Med rätt behandling
skulle inälvsparasiterna som fullständigt invaderat buken försvinna
och maten skulle börja göra nytta.
*
*
9