Untitled

88
noll
Och så solen. Den förbannade solen! Som stack i ögonen åt
vilket håll jag än vände blicken.
Parasollet på caféets uteservering fladdrade irriterande i den
ljumma vinden.
Det var varmt. Jag var varm, stolen var varm.
Men kaffet var kallt. Det är konstigt. Hur allt ibland bara är
tvärtom. Bakvänt och ologiskt.
På gatan passerar unga tjejer i flock. Med klänning, tub-top,
leggings, kjol, linne, flip-flops, tatueringar och smycken till
förbannelse. Det finns inte en enda liten synlig del på deras
välproportionerade kroppar som inte är noga genomtänkt
uppiffad. Nagellack, tåring, lösögonfransar och hollywoodlockar.
Överallt. Örhängen och solglasögon.
Jag önskar att jag vore en av dem.
Och kaffet är kallt, och bullen är torr.
Och parasollet fladdrar i vinden.
Stolen mittemot står tom. Som om den väntar på någon.
Jag har slutat vänta.
Vi var ett par.
Satt bredvid varandra, höll händer och hörde ihop. Fyllde i
varandras meningar. Somnade och vaknade tillsammans.
Han fanns inuti mig och jag fanns i honom.
Vi gick på promenad.
Han sa, du är det finaste i min värld.
Jag sa, du är min värld.
Utmed åns forsande vatten tillbringade vi höstdagarna. Han
jämförde löven på träden med mina rödrosiga kinder. Vi
levde, skrattade och tumlade runt i lövhögarna.