Untitled

BaKom träden
Vi åkte ut till sommarhuset tillsammans. Han hade bilen, hon hade
den vackra rösten och jag hade dem. Sommarhuset låg en stund
utanför staden. En stund bort från allt vi var trötta på och bestämt
att vi klarade oss utan för ett tag framöver. Vi hade alla fastnat i
0-års åldern och behövde detta.
På vägen dit hade solen fullkomligt fyllt hela bilen och gjort alla
på gott humör. Hon log när hon var på gott humör. Han grimaserade
sig. Jag iakttog.
Vi landsteg på uppfarten och när solen gömde sig bakom träden
gömde hon sig i min famn även fast hon inte hörde hemma där.
Han gömde sig bakom sina solglasögon men han visste att jag visste
att han aldrig gillade när jag höll henne. Han brukade skämta om
det ibland, göra sig lustig över situationen, men han menade det.
Staketet var av trä och grinden av metall. Den stod öppen och
lät oss gå in på den lilla tomten. Medan han låste upp dörren blev
vi kvar på uteplatsen och när han hade lastat in alla väskorna var vi
fortfarande där. På varsin stol, tillsammans. Det var en indikation
och hans indikerande svar var att han inte lade ifrån sig bilnyckeln
på en timma.
Det var jag som rökte cigaretter, och det var jag som inte besvärades
av det. Det var som om de inte alls märkte att uteplatsen var av
den sort att man hade förvånats mer om ett askfat inte stått där.
Askfatet var en grovt uthuggen sten. Jag gillade att aska i den. Det
märktes att de två syskonen var födda och uppvuxna i en stad för de
hade problem med att göra enkla saker. Att sitta still och lyssna på
träden. Att skänka sjön en tanke av välmening innan man brutalt
rusade ned till den och kastade i sin smutsiga kropp. Jag såg det i
deras ögon för jag var också född och uppvuxen i en stad.